Patientorganisationer och pengar

I DN skrivs det nu indignerat att läkemedelsbranschen inte längre riktar in sig på läkare, utan nu ger mångmiljardbelopp till patientföreningar. Som så många andra artiklar som berör medicin och sjukvård så verkar den vara skriven av människor som verkar tro att denna bransch skulle kunna fungera ungefär som när vi väljer tuggummi, alltså med glattig reklam och trail and error. Men det går inte, dels pga av vi talar om människoliv och inte godis. Att läkaren skulle välja vår cancerterapi efter ett urval av flashiga TV-reklam är naturligtvis uteslutet. Dessutom producerar läkemedelsindustrin en otrolig mängd nya produkter varje år i form av nya behandlingsmetoder och mediciner. Vår doktor har oftast inte tid att läsa igenom myriader av vetenskapliga publikationer, rapporter och kliniska tester för att komma fram till vad som är bäst för oss patienter. Och att någon myndighet skulle göra det åt läkaren är ju ännu ett sätt att steloperera sjukvård och medicinsk utveckling i en statisk och förändringsfientlig planekonomi. Nej, vad som hittills har fungerat bäst är att mediciner säljs av läkemedelskonsulenter som alltså presentera sin produkt och det vetenskapliga underlaget. Därefter är det upp till läkaren att använda sin kunskap och omdöme till att avgöra vems produkt är bäst. Visst, det har funnits exempel på när vissa enskilda företag agerat mot läkare och där även läkare agerat oetiskt. Men undantag är inte regel. Överlag fungerar systemet väl.

Att nu läkemedelsbolagen skapar mer och mer kontakt med patientföreningar behöver inte heller ses med medias och politikers endimensionella värld där all kontakt mellan konsument och producents måste betyda skumraskaffärer. I många fall handlar det inte så mycket om vad företag ger till föreningarna, utan snarare vilken enorm information patientföreningarna sitter på. De har sina medlemmar som dagligen lever med en sjukdoms plågor. De vet vilka symtom som skapar mest lidande av en sjukdom, eller vilka bieffekter av läkemedel som dess medlemmar mest avskyr och vilka som är lättare att tolerera. Sådan information är rent ut sagt vital för ett företag som vill utveckla morgondagens mediciner, och något som förhoppningsvis patienterna även kan dra vinning från. Vidare så lider företag enorm brist på villiga försökspersoner till de kliniska studier som krävs för att ett preparat någonsin skall bli en färdig medicin. Med ökad kontakt med forskningsföretag och kunskap så skulle viljan till att delta i sådana studier kunna öka. Mycket av detta samarbete sker även i form av projekt där patientföreningar ger företag en ren tjänst i att insamla värdefull men knappast särskilt känslig information. Med detta i åtanke kan man bara skaka på huvudet åt politikerskråets senaste spasmer i att försöka kontrollera detta ökade samarbete, nämligen att lägg alla bidrag från läkemedelsbolag i en fond. Ett sådant kontrollbehov skulle utarma just den vitala kontakt och informationsutbyte med sedvanlig byråkratisk pappersexercis. Dessutom är det ännu en björntjänst från politikerhåll i att misstänkliggöra medicinbranschen.

Nej om vi skall nämna något problem med dagens svenska patientorganisationer så är det att de är så pass maktlösa att ingen makthavare bryr sig om dem. Se exempel på djurrättsfrågan, både vänsterpartiet, miljöpartiet, SSU eller Birgitta Ohlsson kan utan minsta risk kräva avskaffande av djurförsök trots att det skulle innebära ett abrupt slut på framtagning av morgondagens mediciner. Men vad patientorganisationer tycker är det ingen som bryr sig om. Om man indignerat påstår att patientorganisationer kan förlora förtroende, så borde man lämpligen lyssna på dem idag.