Muren, friheten och det tredje alternativet som aldrig fanns

Om någon hoppat fram och frågat mig om TV-stunder som gett mig gåshud av glädje, så hade jag, likt många andra, nio dagar av tio troligtvis bara kunnat stamma fram något om OS-finalen i Hockey i Turin. Men en sådan här dag ger milt sagt orsaker till eftertanke. Trots att jag har ett rätt utvecklat sportintresse så slår naturligtvis inget bilderna från när muren föll, och då sovjetimperiet rämnade. Det var verkligen demokratin, friheten och kapitalismens vinst på walk over över kommunismen, realsocialismen eller vad man nu vill kalla skiten för. Balter, polacker, östtyskar, tjecker, rumäner, georgier med flera kunde äntligen njuta av frihet.

Men i Sverige, idag, är denna utskåpning av det röda laget långt från vedertagen. Den där B-skådisen Reagan och järnladyn Thatcher kan tydligen omöjligen ha haft rätt. Vad jag nu försöker beskriva är inte primärt de åsikter som fortfarande grasserar i vänsterpartiet. Denna gamla DDR-fanclub går ju än längre, då det än idag är acceptabelt av förtroendevalda vänsterpartister att heja på förlorarna i Kalla Kriget med planekonomi och stalinism. Nej ett sådant flagrant vansinne är ju så absurt och behöver inte bemötas.

Vad jag tänker på är snarare den där envisa svenska sosse-föreställningen om att det fanns ett tredje alternativ mellan västerländsk kapitalism med demokrati och den realsocialistiska kontrollstat som krävde murar för att stänga inne sin egen befolkning. Och trots att Östeuropa (oavsett finanskris) idag lever i frihet och levnadsstandard som var omöjligt att föreställa för 25 år sedan är detta tredje alternativ den förlorade möjligheten till ett nytt mönstersamhälle.

Denna eviga föreställning av en tredje väg tar sig många uttryck. I sin värsta form av Björn Elmbrant som inte verkar se så mycket skillnad på ett diktatoriskt system som skapade GULAG, Berlinmur och otaliga miljökatastrofer, samt ett demokratiskt system där man faktiskt kan förlora jobbet. Men det finns fler mer subtila tecken, som att Gorbatjov fortfarande idag idoliseras, trots att han i realiteten misslyckades fatalt med att skapa ett fungerande socialistiskt system med ett mänskligt ansikte (och att han sände stridsvagnar mot frihetssträvande balter). Men också att Sveriges största tidning lyfter fram detta tredje förlorade alternativ i böcker och intervjuer, samma dag som resten av Europa och tyskarna firar DDRs kollaps med buller och bång.

En orsak till detta intellektuella haveri är enligt mig att fel historiker i månt och mycket har dominerat beskrivningen kommunismens fall här i Sverige där en icke-existerande nyliberalism har fått skulden för varje ryskt eller östeuropeiskt bakslag sedan 1989 . Två böcker som hade behövt läsas av fler svenskar är the ”Commanding heights” av Daniel Yergin, och ”The Soviet tragedy” av Martin Malia. Framförallt den andra boken, skriven av Martin Malia, historikern som förutsåg sovjets kollaps borde ha ges uppmärksamhet och åtminstone ett minimum av uppskattning. Enligt Maila kunde inte sovjetsystemet reformeras, då Stalinism är den logiska följden av kommunism. Reformer kan endast göra skillnaden mellan kommunistisk teori och realsocialism än tydligare, vilket snarare underblåser kollaps.

“If in the end communism collapsed like a house of cards, it was because it had always been a house of cards.".
Spot on