Djurrättsfilosofer med ihåliga argument, igen…

Ett några veckor gammalt inlägg hos Nonicoclolasos påvisar att de ideologiska djurförsöksmotståndarna är på marsch igen. Det har varit någorlunda tyst på den fronten i nästan fem år nu. Orsakerna har varit flera. Dels har de regelrätta terroristattentat som djurrättsaktivister genomfört, främst i England möjligen fått en hel del att backa undan. (Även i Sverige har vi haft ett ganska uppmärksammat fall där en vaktmästare på ett forskningsinstitut attackerades med syra). Den andra anledningen är säkerligen att den mest kända djurrättsfilosofen Peter Singer gjorde bort sig för några år sedan när han förklarade att tidelag är OK så länge djuret gillar det. Det fick Johan Hakelius att skriva en helfestlig krönika över hur den kända filosofen hade ertappats med byxorna vid anklarna på väg in i stian.

Men nu är djurrättsfilosoferna tillbaka i Form av Robert Bass. Om jag skulle påstå att hans påstående är övertygande så skulle jag blåljuga.

För det första anser Robert Bass att all medicinsk vetenskap är relativt onödig:

” In fact, there is a good utilitarian case that not much in the way of scarce resources should go to support medical research at all, or for that matter to medical treatment for citizens of the wealthier countries of the world. The reason is that most research and treatment goes to providing therapies and interventions that marginally extend life or enhance quality of life for people who are already, by historical and current world-wide standards, exceptionally fortunate.”

Med andra ord, för att det finns människor som svälter på vår planet så är det enligt Bass omoraliskt att försöka hjälpa Alzheimer- och Stroke-patienter i Sverige. Tack och lov så är det väldigt få som skulle skriva under på ett sådant horribelt argument. Dessutom stämmer det inte. Även människor i u-länder använder mediciner, och djurförsök har gjort oss 20 år äldre i genomsnitt, enligt US department of Health and Human Services.

För det andra menar Bass att djurförsök är dåliga:

"Proceeding from the other end, Daniel Hackam and Donald Redelmeier published in
JAMA, the Journal of the American Medical Association, the details of a study of the translation of animal research into clinical results.. … They sought to examine “how often highly cited animal studies translate into successful human research.” Their finding was: not very often. Even though the animal studies included could reasonably be said to be the best of the best, with a median of 889 citations each, only 37% of the results were replicated in human trials.”

Med andra ord menar Bass då endast 37 % (eller något färre) av djurstudier gav bra effekter så är djurförsök för dåliga. Det finns två invändningar som gör det här påståendet het värdelöst:
(1) Siffran i sig stämmer. Det är nämligen väldigt svårt att utveckla sjukdomsmodeller på en hel del människosjukdomar i djur. De skall ju helst efterlikna både i orsak, mekanism och symptom. I de flesta fall får forskare nöja sig med rätt dåliga modeller. Men om man ser till andelen av forskningsprojekt som blir fungerande mediciner så är det endast 1 %. Djurförsök är helt enkelt inte flaskhalsen.
(2) Vad Bass ignorera är att det inte finns några alternativ alls till djurförsök. Det finns inga sjukdomsmodeller av värde som inte är baserade på djurförsök. Låt mig exemplifiera: Parkinsons sjukdom orsakas av att en population nervceller dör. Dessa celler producerar dopamin, och bristen på detta signalämne orsakar tilltagande brister i patientens möjlighet till att röra sig, och med tiden även depression, total immobilitet och död. Enligt Bass borde “simulating metabolic pathways, clinical and epidemiological studies, micro-dosing, in vitro testing (cellstudier), and computer and mathematical modelling” kunna ersätta djurförsök. Men om djurförsök nu är så dåliga hur skall då studier på enskilda celler, utan organ eller någon form av symptom kunna vara bättre? Epidemologiska studier berättar i vilka miljöer, och ibland vilka gener som kan göra ge människor Parkinsons, men kan knappast forska fram nya läkemedel. Simuleringar och matematiska modeller må ha sitt värde i utbildningar men i forskning har de föga värde. De kan ju aldrig bli bättre än vad de programmeras till. Då det fortfarande är mycket vi inte vet om sjukdomen så blir ju modellerna därefter, nämligen mycket bristfälliga. Micro-doseringar har ofantliga brister då de flesta ämnen binder till olika saker vid olika koncentrationer, och såvida vi inte gör det i djur så kan vi inte studera utfallet särskilt djupt. Kliniska studier använder vi idag, men vill vi verkligen börja använda dem på tidigare stadier med ökade risker?

Med andra ord så är det riktigt skralt med underlag för Bass åsikter i artikeln. Den enda slutsatsen jag kan dra av den, är att det tydligen inte ställs så stora krav på forskare i filosofi, i jämförelse med naturvetenskap och medicin.