Balter beskylls fortfarande för Förintelsen av svenskar

För ca ett år sedan skrev jag ett ganska pretentiöst inlägg om hur balterna orättfärdigt fått skulden för Förintelsen, och att detta beror på en mix av nazistisk och sovjetisk propaganda. Nu, ett år sedan har det dykt upp en del exempel som visar på hur detta kollektiva skuldläggande, baserat på synnerligen osakliga påståenden, fortfarande grasserar bland journalister och i allmänheten. Det här handlar heller inte om något pro-sovjetiskt kravs på Aftonbladets fnoskiga kulturdel, utan åsikter från ganska normala demokrater.

Först ut var en mindre lyckad respons på Ilmar Reepalus oförsvarliga och återkommande uttalanden om judar där barnläkaren Salomon Schulman försökte göra en sak av denne skånske sossepamps estniska ursprung. Salomon påstod i ett inlägg i Kvällsposten att judeutrotningen av nazisterna på baltisk mark var ”med aktiv medverkan från landets myndigheter”. Men det existerade inga baltiska myndigheter under den nazistiska ockupationen 1941-44. Estland, Lettland och Litauen administrerades tillsammans med en stor del av Vitryssland av tyska krigsmakten som en ren koloni i Reichskommissariat Ostland. Därmed kan inte de enskilda balter som valde att bli hantlangare åt nazisterna i judeutrotningen gömma sig bakom någon kollektiv baltisk skuld. För någon sådan finns inte. Det kan dessutom tilläggas att det inte finns något som tyder på att just balter skulle ha varit mer benägna en några andra tyskockuperade folk, att samarbeta med nazisterna.

Torsten Kälvemark, opinionsbildare, författare och journalist var den andra att fastna med skägget i brevlådan. I en bloggpost där Kälvemark uppmärksammade Purgatorium, en högintressant bok av Mats Deland om lettiska krigsförbrytare i Sverige, kom Kälvemark med en bunt illa uppbyggda påståenden. För det första gör Kälvemark samma fel som Dr Schulman och påstår att det under 40-talet förekommit ”nationalistiska samarbete med nazisterna” i Baltikum. Som jag skrev ovan kan man undra med vem nazisterna skall ha samarbetat med när det inte fanns några baltiska myndigheter under naziockupationen.

För det andra fäster Kälvemark vid något han kallar de ”gamla protyska legionerna”. Men några sådana fanns inte. Vad som fanns var de baltiska legionerna. Men till skillnad från de Waffen SS-enheter som tyskarna rekryterade i andra ockuperade länder såsom Nederländerna, Frankrike, Belgien och Danmark, så bestod inte dessa av frivilliga som av svårbegripliga skäl valde att strida under de nazistiska fanorna. Nej de baltiska legionerna var tvångsrekryterade, och bestod av en stor del av den manliga befolkningen i dessa länder ( 52 000 till110 000 man i Lettland, beroende på vilka förband man räknar med). Dessa legioner sattes upp 1943, vilket var efter judeutrotningen i Baltikum hade ägt rum, och skall alltså inte blandas ihop med Sondercommando, små enheter på ca 100 personer av frivilliga lokala förmågor som nazisterna använde som hantlangare i Förintelsen, främst under 1941-42. Men mig veterligen har inga krigsförbrytelser förknippats med de baltiska legionerna.

Det är sant att högerextrema och antisemitiska grupperingar i Baltikum idag använder allehanda minnesmarscher och dylikt för dessa legioner i sin egen smutsiga agenda. Men däremot skall vi andra vara på det klara med att balter aldrig kommer att skämmas över dessa legioner, eller över dem som tvingades med. Och det är på goda grunder. Legionerna kan varken förknippas med Förintelsen eller kallas ”protyska” då dess medlemmar aldrig fick välja om de skulle vara med eller ej.

Än idag så kan vi alltså se följderna av 50 år gammal nazistisk och sovjetisk propaganda. Balter och judar ställs mot varandra i debatten, trots att det finns modern historieforskning som ställer dessa gamla vanföreställningar på enda. Jag hoppas att fler svenskar skulle läsa Andrew Ezergailis böcker så denna historierevisionism även kan förpassas till dåtid.