USA och bara USA är på måltavlan

Både DN och Sydsvenskan har idag grävt ner sig djupt i den rödgröna utrikespolitiska överenskommelsen som Svenskan skrev om tidigare i veckan. Och kritiken är detsamma, men något djupare och mer sofistikerad än tidigare då texten nu analyseras mer i sin helhet. Slutsatsen är fortfarande att överenskommelsen är en karbonkopia på Ohlys och vänsterpartiets antiamerikanska politik. Socialdemokraterna har lagt sig platt. Förutom att de rödgröna kommer att kräva att just USA stänger sina militärbaser utan för det egna landet, så är språket även övrigt riktat mot just USA och ingen annan genom hela texten. Exempelvis skall de rödgröna verka för att USAs blockad av Kuba upphör, men det står inget om att Kuba skall demokratiseras. Jag gissar att Eva Björklund, vänsterpartistisk partistyrelseledamot och tillika propagandamegafon åt Castros stalinistiska diktatur är mycket nöjd. När det gäller teokratin i Iran så ämnar de rödgröna ”att motsätta sig folkrättsvidriga angrepp på Iran”. Men det står inget om hur de rödgröna tänker förhålla sig till mullornas förtryck av sin egen befolkning. De rödgrönas prioritering är därmed klar. Mullornas regim är tydligen viktigare att försvara än den demokratiseringsrörelse som nu krossas av revolutionsgardet. Vidare tänker de rödgröna verka för att just USA ansluter sig till Internationella brottmålsdomstolen, men inget nämns om vare sig Ryssland eller Kina.

De rödgröna har alltså anammat den vänsterpartistiska ideologin, att all världens problem härrör utifrån USAs agerande. Vare sig det handlar om mullor i USA, stalinistisk förtryck på Kuba, Chavez inskränkningar av yttrandefriheten i Venezuela, Putins hot och angrepp på sina grannar, talibaner i Afghanistan eller nordkoreanska aggressioner mot omvärlden. De är tydligen alla simpla reaktioner på USAs agerande. Om bara jänkarna försvann från jordens yta så skulle all världens diktaturer vara frihetsälskande mönstersamhällen. Terrorister och självmordsbombare skulle sitta ner och undervisa världen medborgare om gulliga ting som delad föräldraförsäkring och växthuseffekten. Och det skulle regna choklad…

Det är fascinerande och skrämmande att socialdemokrati ställer sig bakom sådant trams. Men hur kan det komma sig? Som jag skrev tidigare är en del av förklaringen, att utrikespolitik är otroligt viktigt för just vänsterpartiet. Men det kan inte vara hela förklaringen. Men en orsak kan vara den interna vänsterfallangen inom socialdemokratin. SAP rymmer ju allt från pragmatiska högersossar exemplifierat av Göran Persson, till en vänsterfallang som i vissa fall inte ens backar från att använda sig av gamla dammiga marxistiska slagord. De senare exemplifieras av den socialdemokratiska broderskapsrörelsen som inte är det minst intresserade av Vilks yttrandefrihet, och som med Ulf Bjereld helt ställer sig bakom den rödgröna utrikespolitiska överenskommelsen. Innan kunde högersossarna utan större problem hålla koll på revolutionsromantikerna och USA-hatarna inom den egna vänsterfallangen. Men det är värre nu när de samtidigt har med Ohlys vänsterpartister att göra. Det blir ett tvåfrontskrig, där Mona och Urban Alhin tydligen har dragit det kortaste strået.

Valsamarbetet mellan sossarna och vänsterpartiet riskerar alltså inte bara att vänsterpartiets tossiga politik får spelrum i en regering. Samarbetet för tyvärr också fram de sämsta sidorna inom socialdemokratin i ljuset.