DRR fortfarande aktuellt (X2)

Det kom en riktigt trevlig nyhet precis innan midsommar. Forskaren Birgitta Almgren, författare till boken ”inte bara Stasi..” som jag har skrivit en del om, skall nämligen få tal del av akter där svenska DDR-spioner är listade. Sverige fick för en del år sedan mycket intressanta uppgifter från CIA. Det rör sig om delar av det beryktade Rosenholzarkivet. Det var en del av Stasis arkiv, och inte vilken del som helst. En förteckning, utan kodnamn, av den östtyska underrättelsetjänsten spioner i väst. Hur CIA fick tag på det är okänt. När DDR började rasa ihop 1989, gick nämligen dokumentförstörarna på högvarv inom Stasi. Kommunistregimens bödlar och hantlangare var naturligtvis inte intresserade av att komma ut i ljuset. Men pga av kaos och självuppoffrande östtyska medborgarrättsaktivister så kunde större delen av DDRs arkiv räddas till eftervärlden. På något sätt lyckades även vissa akter räddas iväg av CIAs. Sjyst nog gav jänkarna alltså oss den delen som innehåll uppgifter om DDRs svenska spioner i Sverige, medan merparten gavs till Tyskland .

Sorgligt nog så har svenska myndigheter tills nu skilt sig från Tyskland i hur man handskats med denna skatt. Medan tyskarna öppnat arkiv för forskare så höll svenska myndigheter dem stängda för alla. Detta har Birgitta Almgren kämpat mot, och nu tack och lov fått rätt, dock med en del restriktioner. Jag kan visserligen förstå att inte hela arkivets lyfts ut i allmänhetens ljus. Det finns risk för att vissa namn som figurera i akterna är rent skryt från enskilda spioner mot sina överordnade, över hur betydelsefulla personer de lyckats värva. Dessa möjligt oskyldiga skall naturligtvis inte dras i smutsen. Däremot har jag inget till övers för de som verkligen var DDR-spioner och därmed samtidigt var förrädare både mot vårt land, men även vår demokrati och vår frihet. Jag utgår ifrån att beslutet innebär att åtminstone de fulaste fiskarna lyfts ut i ljuset. Man kan naturligtvis spekulera vilka dessa skulle vara. Jag tror personligen inte att gamla VPK:are likt Lars Ohly kommer att dyka upp. De var hur som helst och alldeles öppet bundna till DDR, men samtidigt långt från maktens korridorer. Till Skillnad från nu hade ju socialdemokraterna då vettet att hålla det dåvarande vänsterpartiet på armslängds avstånd. Nej de svenska DDR-spionerna i Rosenholzarkivet var troligtvis mycket närmare makten än så.

När vi trots allt är inne på DDR så skrev vänsterpartisten Jonas Sjöstedt för några dagar sedan att vissa östeuropéer längtar tillbaka till kommunisttiden. Jonas hänvisar till Wilkinson/Picketts bok Jämlikhetsanden som lyfter fram att i vissa före detta kommunistdiktaturer så är folk olyckliga. Jonas, som den vänsterpartist han nu är, menar på att kommunistnostalgin beror på att människor föredrar jämlikhet. Men jag undrar om man verkligen kan dra slutsatser om kommunistnostalgi efter hur vissa folk i Östeuropa mår idag. Det finns ju inga tillförlitliga data över hur lyckliga denna befolkning sade sig vara innan 1989. Dessutom är Jonas något selektiv och lyfter fram Moldavien och Ryssland som exempel, vilka på många sätt är nationer vars befolkning näppeligen fått at del av kapitalismens frukter. Vi får ju sällan höra i liknande undersökningar vad befolkningen i Polen eller de baltiska staterna tycker där längtan till kommunisttiden är väldigt svår att finna. Men visst finns där en viss kommunistnostalgi, även om den gärna överdrivs monumentalt. Främst verkar den finna i DDR, där gamla kommunistpartier kan få en 10-15 % av rösterna än idag. Igen, 10-15% är knappast en majoritet av befolkningen, utan troligtvis inte långt ifrån hur stor andel av detta samhälle som var insyltat med den forna regimen. Men jag tror faktiskt inte på att det är brist på jämlikhet i dagens samhälle som är orsaken till ostnostalgi, kalla ”ostalgie” i DDR. För det första var inte kommunistdiktaturer jämlika utan en styrande klass, Nomenklaturan levde i sus och dus medan mannen på gatan inte ens hade varmt vatten i sina minimala lägenheter.
Snarare tror jag det handlar om besvikelser och brustna förhoppningar. Många i öst hade väldigt naiva drömmar över hur framtiden skulle bli efter murens fall. Man förstod helt enkelt inte hur mycket hårt arbete som skulle krävas för att bygga upp riktiga samhällen på ruinerna av realsocialismens absurditet. Så förstörda var faktiskt dessa länder av kommunismen, inte bara i infrastrukturen, utan i utbildning och inställning hos människor och hur hela samhället fungerade. Extra påtagligt är detta i DDR där många trodde att Västtysklands muskler skulle dra DDR upp ur avgrunden. Visserligen sockrade Tyskland sina nya provinser med infrastruktursatsningar, placering av statliga verk, höjde pensioner och bidrag till västs nivåer. Men det verkar inte hjälpa. Fortfarande flyttar unga till väst och fortfarande är det förhållandevis få företag som väljer att etablera sig i öst. Varför? Jo fortfarande idag 20 år efter murens fall så producerar en östtysk arbetare betydligt mindre än en västtysk. Så destruktiv var kommunismen. Men pga av återföreningen så har en östtysk och en västtysk ungefär samma lön. Därför föredrar företagen fortfarande väst. Märk väl, i många andra forna kommunistdiktaturer, så startade lönerna efter friheten på betydligt lägre nivåer, och har sedan stigit i takt med produktionsökningar. Det har gett reella välståndsökningar och samhällen där folk inte utvandrar utan har framtidstro trots finanskriser.

Än idag 20 år efter murens fall så är kommunismens nota ej betald i Europa. Men trots det tror tydligen vänsterpartister att människor i Östeuropa föredrar att dela på fattigdom, än att dela på kapitalismens rikedom.