Det bekväma med att avfärda någon som lakej.

Ingen politiskt intresserad kan ha missat det ramaskri som utbrutit inom socialdemokratin efter det så kallade avslöjandet av pr-firmas Primes förehavande. Rosornas inbördeskrig blev i ett jehu än grymmare sedan det kommit fram att vissa högersossar som jobbat för Prime har samarbetat med Svensk Näringsliv när det gäller att försöka påverka socialdemokraternas förnyelse i högerriktning. Genom att surfa runt på s-info, vissa uttalade vänstersossebloggar och aftonbladet och socialdemokratiska tidningar kan man se vilken upprördhet detta orsakat. Niklas Nordström, Carl Melin, Erik Laakso, Ilija Batljan med flera kallas för ”skitstövlar” ”femtekolonnare” , Svenskt Näringslivs trojanska häst inom arbetarrörelsen som är köpta, deras arbete likställs med prostitution, de sysslar med ” Ränksmideri, förräderi och hugg i ryggen” och skall rensas ut ur partiet, och tidigare vänskapsband huggs offentligt av.

För det första så är det min egen åsikt att de anklagade knappast kan vara köpta eller förrädare då de åsikter de luftat är deras egna. Mig veterligen har inte en enda av de nämnda högersossarna ändrat uppfattning i dessa frågor, åtminstone inte på ett bra tag. Sedan är det en annan sak ifall deras åsikter är ”socialdemokratiska”. Men som borgerlig väljare är jag inte riktigt rätt person att avgöra det. Däremot är det otroligt frestande för mig att jämföra detta med hur interndebatt hanteras inom borgerliga partier och liberala grupperingar. För även på den högra politiska planhalvan finns det rejäla meningsskiljaktigheter. Exempelvis har jag svårt att känna mycket till samröre med de socialliberaler som anser att fria marknadskrafter är minst lika farligt som socialism och talar sig varma för att en (stor) stat skall kvoterar fram millimeterrättvisa i exempelvis jämställdhet. Likaså är jag djupt skeptisk över moderaternas nyvunna kärlek till svensk arbetsmarknadslagstiftning. Dessutom får jag nära på migrän varenda gång jag läser en liberaldemokrat som anklagar betygskramande folkpartister för att vara kryptofascister. Själv tycker jag att dessa exempel är rätt långt ifrån hur jag definierar liberalism. Men jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att kalla dessa för förrädare, eller anklaga dem för att vara köpta av LO, någon jämlikhetslobby eller marxistiska skolbyråkrater. Och jag kan inte minnas att någon annan, utom möjligen enstaka haverister, har gjort det heller. Debatten handlar på höger planhalva om åsikter och inte om att ifrågasätta partivänners ärlighet.

Men att leta efter och anklaga åsiktsmotståndare med eller utanför partiet för konspirationer och förräderi är typiskt för socialismen. Det är en naturlig del i hur vänstern debatterar och har rötter i den egna ideologin. Det är ju bara socialister som slåss för allas bästa, medan alla andra är unkna särintressen. Så behandlas även mer moderna sakfrågor på höger- vänsterskalan. Exempelvis är en kärnkraftsmotståndare bara en kärnkraftsmotståndare oavsett om vederbörande äger ett vindkraftsbolag och personligen skulle tjäna stålar på en avveckling. Men en kärnkraftsförespråkare kan inte ha breda samhällsintressen för ögonen, utan är per definition med i ”kärnkraftslobbyn” vilket påstås vara en mystisk sammanslutning av synnerligen kalla marknadsintressen. Detta tankegods har varit svårt att förändra trots att vi åsiktsmotståndarna inte är patroner på punschverandan längre, utan personer som även vi vill alla väl men med andra ideologiska preferenser. Trots att socialdemokratin bröt med vålds- och revolutionsromantikerna för ca 90 år sedan så finns detta drag kvar, främst bland vänstersossar.

Jag skulle vilja påstå att detta är en av orsakerna till att socialdemokraterna och övrig vänster har så otroligt svårt att utvecklas och förnyas. För hur mycket sakdebatt blir det av då nytänkare brännmärks som kapitalets lakejer och förrädare? Jag skulle gissa ungefär lika mycket utveckling som i katolicismens djupaste katakomber under Vatikanen. Det kan heller inte vara annat än utarmande när ett parti väljer att definiera sina egna åsikter som ”mot” allt vad dess upplevda fiender tycker. Samröre med Svenskt Näringsliv räcker tydligen för att anklaga vederbörande för att sälja ut arbetarrörelsen.

Ett roande sidospår är att kritikerna påstår att Prime-sossarna baktalat socialdemokratin. Genom att hamra in att dagens socialdemokrati, eller åtminstone delar av partiet, är mot tillväxt så har dessa högersossar även avskräckt väljarkåren, påstås det. Trots att väldigt få sossar talar om tillväxt så menar kritikerna att minsann inga sossar är emot tillväxt. Det är en icke-fråga. Men sedan kommer Brasklapparna. Maja Nordström är för tillväxt förutsatt att vi börjar mäta tillväxt på ett annat sätt… jodåsåattsörrö..

Det diskutera nu högljutt om att dessa Prime-sossar skall rensas ut ur partiet. För min del undrar jag hur länge de och andra högersossar vill vara kvar. Hur kul kan det vara att ständigt beskrivas som förrädare, skitstövlar av de som man förväntas jobba tillsammans med? Högersossar är politikens masochister.
Andra icke-sossar om saken: Johan Hedin, Thomas Böhlmark och tokiga moderaten