Centern kan existera både i staden och på landet

Svenskan har något sällsynt på ledarplats idag, nämligen en artikel jag inte håller med om. I likhet med andra femöresanalyserna om varför det gick dåligt för Centerpartiet i Riksdagsvalet så skriver ledarredaktionen att partiet tappat sina rötter på landsbygden för att man blivit mer urbant inriktade. Som argument använder sig tidningen av faktumet att Centern gick framåt i Storstockholm, men bakåt i Norrland och på Gotland. Jag har skrivit om denna slutsats förr och jag ger inte mycket för den. Orsakerna är två. Om nu Centerpartiet skulle vara så storstadsfixerat hur kommer det sig att partiet knappt existerar i Malmö och är väldigt litet i Göteborg? Det är helt enkelt en analys skriven av någon innanför vår huvudstads tullar, utan mycket till tanke på att Sverige har fler städer än den skribenten befinner sig i. För det andra, om det nu var ett landsbygdsparti som de förlorade landsbygdsväljarna ville ha, varför röstade dessa främst på det parti som förknippas mest med Stockholm, nämligen moderaterna?

Ekvationen stämmer helt enkelt inte. Om jag skall ge min egen alternativa åsikt så anser jag att Stockholmscenterns framgång beror på att den gör något rätt som andra Centeravdelningar inte gör. Den diskuterar, debatterar, organiserar möte och har hög profil. Centerpartiet har heller inte övergivit landet för staden. Vad Centern har övergivit är den 70-talssyn på glesbygdspolitik som partiet tyvärr haft gemensamt med Socialdemokratin. Nämligen att enda sättet som landsbygden kan överleva är med allmosor från Stockholm, genom geografiskt fördelat skattesystem, Robin Hood-skatt och tvångskommendering av statliga arbeten ut till småstäder i Norrland. Det är en glesbygdspolitik som bygger på en förklenande syn på landsortens befolkning. Istället har Centern tagit till sig den ingivelse som ligger i tiden. Nämligen att förverkligande av människors drömmar inte längre går via bidrag och allmosor från myndigheterna, utan med mer frihet, självbestämmande och lägre skatt oavsett om personen bor i Ånge eller på Södermalm. Det innebär att Centern faktiskt kan vara ett parti för landet utan att vara mot staden. Det är skillnaden.

Varför har det då gått så dåligt? Denna förändring smärtar naturligtvis. När väljarna är vana vid att höra löften om glesbygdsstöd så saknar de något när löftena försvinner. Vidare så har partiets fiender i form av socialdemokraterna gjort sitt bästa för att kritisera denna förändring. Men centerväljarna verkar faktiskt inte vilja ha tillbaks det gamla. I så fall borde de ju inte ha lagt sin röst på moderaterna som aldrig har varit intresserade av att transferera skattemedel från Stockholm till landet och som alltid varit för kärnkraft (Sug på den K-G Bergström). Snarare verkar de sakna själva debatten om glesbygden oavsett vilka lösningar det leder till. Medan Maud diskuterat Vattenfall och Carlgren om ett tiotal vargar, så verkar de gamla centerväljarna snarare vilja ha en diskussion om hur jobben skall komma till bygden och hur välfärden skall kunna lösas för de som bor där.

Vad som behövs inom centern är debatt och diskussion om att glesbygdspolitik inte behöver vara synonymt med geografisk fördelningspolitik á la 70-talet. Jag tror gamla centerväljare skulle gilla det. De är många gånger hårt arbetande entreprenörer som har mycket att vinna på det nya informations- och tekniksamhället. Och de röstade inte på de bidragskramande socialdemokraterna, utan på Borg, Reinfeldt och jobbskatteavdraget i senaste valet.