Risken med ett halvhjärtat ingripande

Svante Cornell skriver en väldigt bar artikel idag, med liknande farhågor som jag själv försökte förmedla för ett par dagar sedan. Ingripandet i Libyen är halvhjärtat, och det är även mandatet. Resultatet riskerar att bli ett långvarigt krig, kanske ett dödläge eller till och med en Gaddafi-seger. För oppositionens styrkor består till stora delar av ur militär synvinkel minimalt utbildade grabbar med Kalasjnikov i en pickup. Kommer verkligen dessa klara av att störta Gaddafis styrkor som har pansar och artilleri, endast med hjälp från luften? En hjälp som förövrigt är betydligt mindre i antal plan än NATO-ingripandet över Kosovo? Jag hoppas att oppositionen klarar det, och en del hopp ges åt att de intagit Ajdabiya, men det påminner på ett skrämmande sätt om de där no fly-zones som Bush den äldre påtvingade Saddam efter första Gulfkriget. Dessa förhindrade visserligen Saddams massaker av kurder i norr och shia i söder (precis som det pågående Nato-ingripandet förhindrade en massaker i Benghazi), men att omvärlden inte störtade Saddam då förlängde det irakiska folkets lidande med tio år. Risken är att vi får ett liknande utfall i Libyen. För att libyerna verkligen skall slippa förtryck, massaker eller vedermödor av ett långt krig så krävs troligtvis betydligt mer engagemang än vad väst uppbringat än så länge och mer långtgående manöverutrymme än vad FN-mandatet ger. Det behövs med andra ord en plan och en strategi för att avsätta Gaddafi. Dessvärre verkar Obama inte beredd att ta sig ann ett sådant åtagande, och knappats EU heller.

Med utgångspunkt i denna analys så är jag inte helt okritisk till den delen av svensk vänster som nu för en gång skull är positiv till en militär intervention av USA med västliga allierade. De har naturligtvis utvecklat sig från den delen av svensk vänster som är kritisk till ingripandet i Libyen. De sistnämnda är självutnämnda pacifister fast i den gamla antivästliga ståndpunkten att bara de som dör av amerikansk eller västerländsk militär räknas, men när diverse skurkar från tredje världen mördar och slaktar så räknas det tydligen inte. De primära offren i Libyen är ju inte Gaddafis hejdukar i radaranläggningar och stridsvagnar som angrips av Nato-plan, utan fredliga libyska demonstranter som massakreras av Gaddafis artilleri.
Men det verkar som den delen av vänstern som är för ingripandet, är det till stor del för att USA och väst i egentlig mening inte har varit så pigga på att göra något. För Gaddafi är ju i inte värre än varken Milosevic, Saddam eller talibanerna i Afghanistan, som vår vänster inte ansåg att väst skulle ingripa mot. Alltså, om Obama eller EU hade haft en uttalad strategi och plan för att avsätta Gaddafi och visat så med militärt eftertryck så undrar jag om vänsterns USA-hat övervunnit omtanken för libyerna. Exempelvis anser ju Andreas Malm att just faktumet att omvärldens reaktion är en flygförbudszon istället för en militär intervention (vilket kan innebära marktrupper) är en orsak till varför det kan stödjas av honom. Med andra ord är det viktigare att skeptiskt hålla koll på att väst inte sysslar med något som kan uppfattas som ”nykolonialism” än att stoppa Gaddafi. Så talar knappast någon som skulle vara Sveriges svar på Christopher Hitchens.