Fallet med läkaren som misstänkt ha förkortat livet (med några minuter) på en gravt hjärnskadade nyfödda flickan på Astrids Lindgrens sjukhus verkar bli en fråga för rätten. Jag har skrivit en del om saken och jag måste erkänna att det hela har intresserat mig. Bland annat för det irrationella läkarhat som blottats i vårt avlånga land i spåret av detta sorgliga drama, och som förövrigt är blocköverskridande. Det kan exemplifieras av moderaten norah4you och den socialdemokratiska ombudsmannen Krassman. Intressant nog verkar läkarhatet hos dessa två grunda sig i något närmast religiöst och allmän skepsis mot läkekonsten som en vetenskap. Jag debatterade nämligen ämnet med båda två för ca ett år sedan, och båda ifrågasatte det medicinska faktumet att flickan ifråga var så pass hjärnskadad att hon hur som helst hade avlidit inom timmar efter det att respirator stängts av och alltså utan räddning. Båda debattörerna är snarare upphetsade att en läkare kan hamna i fängelse, än någon omsorg om flickan ifråga. Både sorgligt och förvånande att personer som annars verkar vara vid sina sunda sinnen blottar ett sådant irrationellt hat utan att ens blinka eller skämmas.
Men grunden till hela denna hetsiga debatt har haft sin utgångspunkt i att läkaren ifråga skall ha begått någon form av barmhärtighetsmord genom att förkorta de sista plågsamma ögonblicken i denna flickas liv. Men jag undrar om det verkligen är frågan. Det har nämligen läkt en hel del detaljer i fallet som får en att undra. 1. Den anklagade läkaren har aldrig antytt om att det rör sig om ett barmhärtighetsmord, utan att hon själv inte injicerat något i barnet. 2. Det står inget i journalen om tiopental-injektion och barnet dog tidsmässigt ganska lång tid efter det att respiratorn stängts av vilket snarare tyder på en naturlig död. 3. Koncentrationen tiopental som uppmätts vid obduktion har varit absurt höga och även halterna morfin har varit långt högre än förväntat. Så höga att man (a) kan ifrågasätta om någon medicinsk kunnig injicerat barnet eller (b) ifall injektionen kan ha skett efter barnet avlidit (c eller båda). 4. Det har förekommit uppgifter om att” Sprutor med morfin, tiopental och stesolid” skall ha funnits i sjuksalen där barnet låg, men läkaren hävdar att tiopental aldrig användes 5. Lägg där till att ”Föräldrarna vädjade flera gånger att flickan skulle få någonting för att slippa lida”, att rummet där flickan låg i skall ha varit fullt av släktingar till barnet och familjen skall ha varit ganska bitter och hatisk mot personalen.
För min del låter det som att försvaret, utan att säga det rent ut, försöker peka på att någon annan skall ha utfört dessa injektioner. Kanske en förkrossad och förtvivlad familjemedlem fann kramperna i dödsögonblicket olidliga och tog saken i egna händer? Det var möjligen kaotisk och något hotfull stämning under dessa ögonblick och personalen tappade kontrollen eller varvid någon kunde injicera barnet utan att sjukvårdspersonalen kunde göra något, eller ens upptäckte det. Möjligen skedde denna injektion efter det att flickan avlidit. Men det kanske inte ingår i läkarpraxis att skylla på patienters släktingar, varför dessa indirekta antydningar istället kommer ut.
Thursday, March 24, 2011
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
0 comments:
Post a Comment