Lindbeck och Marx, euron och Sovjetunionen

Peter Bensons analysomhurBryssel kommer att rädda europrojektet, trots att utfallet blir värre än om det läggs ner, är en nästan Kafka-liknanade läsning. Men han har troligtvis, och tyvärr rätt. Det får mig att tänka tillbaks på veckans inrikespolitiska kioskvältare, nämligen att Assar Lindbeck har ångrat sig om euron, just för att det är på väg att utveckla den centralisering som Peter Benson beskriver.

Min fråga är åter igen, hur kommer det sig att nationalekonomiska storheter likt Assar Lindbeck, men även Lars Calmfors kunde ha så fel om den euro de förespråkade. Deras analyser från 2003, eller till och med 2009, kommer inte bara fram till fel svar, utan ställer till och med helt fel frågor. Det är ett intressant ämne, som berör vad egentligen ekonomer kan förutse, och vad de inte vet någonting om. Samt hur mycket politiker och väljare skall lyssna på dem och forskare inom andra discipliner.

Jag tror att svaret ligger i Assar Lindbecks försvar. Han skrev:

”Jag kunde då inte föreställa mig att Maastrichtfördragets förbud mot att ”lösa ut” länder med svaga statsfinanser i praktiken skulle komma att överges genom improviserade stöd till enskilda stater. Än mindre kunde jag föreställa mig permanenta system för försäkring och överstatlig kontroll av statsfinanserna i enskilda länder.”

Det var inte konstigt att Assar Lindbeck inte kunde förutse det. Han försökte ge en kalkyl för framtiden, i ett scenario där vi hade gjort en massiv förändring av vårt ekonomiska system, nämligen att överge den svenska Riksbankens arbete till Frankfurt. Utfallet berodde inte bara på enkla ekonomiska fakta enligt kända nationalekonomiska modeller och förhållanden i Sverige. Det berodde även på hur politiker i en rad euroländer skulle sköta sitt jobb, vad väljarkåren i dessa länder skulle kräva av sina politiker, och hur en gryende byråkratkår i Bryssel skulle reagera på olika ting. Han kunde inte förutse att sydeuropeiska politiker skulle missköta sitt jobb till den milda grad att deras länder tappade konkurrenskraft. Ej heller kunde han förutse att Bryssels byråkrater skulle använda detta för att försöka tillförskansa sig än mer makt, och att Europas ledande politiker i Tyskland och Frankrike skulle ge dessa byråkrater mer makt för att försöka lösa krisen. Det är en massa parametrar som en ledande nationalekonom vet lika lite om som en tunnhårig kemist i Malmö.

 Jämfördet med när Stefan Fölster säger att höjd a-kassa ger ökad arbetslöshet. Det handlar om förändring av EN parameter i ett rådande system. Det är ganska enkelt att förutse med empiriska data och matematiska modeller.

Den slutsats vi bör dra är att forskare oftast är mycket duktiga på att dra slutsatser av små förändringar. Däremot är de lika dåliga som alla andra att se vad utfallet blir av stora systemförändringar där myriader av parametrar kan förändras, och en hel del påverkande parametrar kan ligga utanför forskarens expertområde. Inom medicin försöker man tex minimera sådana brister när man utvecklar mediciner genom att använda försöksdjur. Då det är mycket vi inte vet om människokroppen och de flesta sjukdomar så får vi använda oss en försöksplattform där vi kan simulera människokroppen, tex en råtta. Det är inte en perfekt lösning, men bättre än alternativet, vilket skulle vara större risker för patienterna. Men inom nationalekonomi finns inte den möjligheten, varför forskningens möjligheter blir än mer begränsade.

Utan att påstå att det finns några likheter mellan Assar Lindbeck och Karl Marx, eller europrojektet och Sovjetunionen, så kan man påstå att de båda nationalekonomerna i ett avseende gjort samma misstag. Karl Marx, världens mest kända nationalekonom, som till och med skapat en hel forskningsdisciplin (sociologi) ansåg sig kunna förutse hur utopia skulle skapas på jorden. Via avskaffande av privatägda produktionsmedel, pengar och arbetsdelning så skulle ett samhälle utan förtryck och med obegränsat välstånd skapas. Men oavsett hur Marx efterföljare försökte uttolka honom så blev utfallet i de samhällen som prövade hans teorier, utfattiga och extremt förtryckande. Marx påstod sig kunna förutse utfallet av enorma systemförändringar med några simpla uträkningar. Det gick inte, lika lite som nationalekonomiska modeller kunde förutse eurons kris.

Det är en lärdom vi alla bör dra våra slutsatser när vi lyssnar på forskare och experter. Samtidigt borde även nationalekonomer och andra forskare inse sina egna begränsningar, när de så självsäkert påstår sig kunna utläsa framtiden.

Ps, som ett försvar av ekonomkåren har dock Mattias Lundbäck påvisat att det fanns många eurokritiska ekonomer.

Bloggar: DHE, FF, C.

Debatt: PE