Sveriges mest ensidiga debattör för vänsterns syn på ekonomi hör numera hemma på DN. Det är Peter Wolodarski som tydligen har pantat in sin marknadsekonomiska övertygelse, för att kunna behålla sin tro på Euron. Idag listar han sex myter som han menar står i vägen för att euron skall räddas. Och räddningen är naturligtvis att nord skall skänka miljarder till Spanien, Grekland och Portugal. Men låt oss begrunda dessa påstådda myter:
Eurokrisen beror på budgetslarv
Peter Wolodarski har visserligen rätt att det framförallt är Grekland som har slarvat med budgeten. Men vad han inte skriver är ju att pga eurons falskt för låga räntor för bla Spanien under 90 och 00-talet så har landets politiker undvikit att genomföra de strukturförändringar som behövts för att hålla landet konkurrenskraftigt. Det är vad Assar Lindbeck menar med att krisen beror på en reell nedgång i konkurrenskraft för krisländer, och Patrik Engellau retoriskt frågar ”går det att sparka liv i dött kapital”. Vi kan också se det i diverse statistik som påvisar att skuldländerna har högre korruption än övriga EU-länder. Krisländerna har tuffat på i den närmaste oändliga högkonjunkturen utan minsta tanke på att framtiden kan bli bister. Medan världsekonomin utvecklats med att miljoner kineser och indier blivit medelklass och utbildat sig stenhårt så har Medelhavsländerna suttit stilla.
Grekland fortsätter att spendera
Peter Wolodarski menar enligt en viss statistik att Grekland visst sparar. Men vi har läst i nyheterna det senaste året att tex hela höjningen av arbetslösheten i Grekland kommer från att privata företag tvingats sparka, medan den upplåsta offentliga sektorn inte har sparkat en enda anställd. Är det att spara? Vidare brukar varje land som stramar åt i en ekonomisk kris gå från att ha ett stort underskott i bytesbalansen till att få ett överskott. Så har ej skett i Grekland. Underskottet i bytesbalansen ligger kvar. Orsaken är att Grekland fortfarande spenderar för mycket och producerar för lite. Med andra ord, folk har kvar sina jobb i offentlig sektor och kan spendera, medan att de privata företagen som skall skapa positiv bytesbalans går under då ingen våga låna till dem. Grekland må ha sänkt pensioner som många får lida av. Men de tyngre förändringarna som skall ge bestående förändringar är ogjorda. Med andra ord, Grekland har inte gjort ens i närheten av tillräckligt.
Låg arbetsmoral ligger bakom
Peter Wolodarski påstår att i ”arbetade timmar per anställd ligger pikant nog Grekland, Portugal, Cypern och Irland i topp” i EU. Vad Peter vill ha sagt med denna ”myt” är oklart. För det första finns det t.ex. få nationer som jobbat så många timmar på att bygga upp en bostadsbubbla som Irland. Det intressanta är ju såklart VAD man gör på kontoret, inte hur många timmar man sitter där. Ett bra exempel på detta är såklart antalet arbetade timmar i offentlig sektor i Grekland där väljarkåren belönades med anställningar som var onödiga och som staten nu inte har råd med. Det är ju offentliga sektorn i dessa länder som måste krympa, medan det är den privata sektorn som skall växa.
Skuldkrisen kan inte lösas med nya skulder
Peter Wolodarski menar att om vi alla sparar så fördjupas bara krisen då efterfrågan minskar. Men för det första finns det länder som lyckats sparar sig ur kriser, tex Island och de Baltiska staterna. Det går med vilja och skicklighet. För frågan är ju om Peters recept i form av stimulanser egentligen kan göra någon nytta utan att bara slösa bort än mer pengar? För hur skall Europa kunna stimulera så att just pengarna går till Grekland? Det är ingen lätt fråga. Ger Merkel mer pengar till tyskarna så behöver de inte åka till Grekland på semester, de kanske väljer att sparar pengarna, köpa kinesisk elektronik eller väljer att titta på älgar i Sverige? Dessutom, om Assar Lindbeck har rätt och krisländerna har fallit i konkurrenskraft så hjälper inte stimulering av ekonomin. Problemet kvarstår då till dess att krisländerna reformerat sig. Och jag tror inte en sekund på att tex Grekland skulle genomföra dessa nödvändiga reformer om de slipper för att tyskarna öppnat ymnighetshornet.
En Intervention från ECB skapar inflation
Här har Peter Wolodarski rätt så tillsvida att det inte finns något allvarligt inflationshot i euroområdet i dagsläget. Dock finns det skäl att ifrågasätta det begåvade med att ECB ska finansiera budgetunderskotten i diverse länder i södra Europa. Om så sker är ju risken överhängande att de aktuella länderna helt enkelt struntar i att få ordning på sina offentliga finanser eftersom de vet att ECB alltid står beredd att sätta igång sedelpressarna om det behövs. Dessutom kan man undra exakt hur mycket som Norra Europa ska göra för Södra Europa för att Peter Wolodarski ska vara nöjd? Vad Peter Wolodarski istället borde fråga sig själv är om han tror på ett europrojekt där nord hela tiden transferera stora summor till syd, utan någon utsikt för att detta skall ändra sig? Vilken legitimitet har ett sådant system för paktens medborgare, eller för den delen marknaden?
Vilket EU och vilken euro vill Peter Wolodarski ha?
Avslutningsvis kan följande sägas: Peter Wolodarski har under de senaste veckorna i princip en gång i veckan publicerat en söndagsledare där han copy-pejstat in vad han läst på någon Keyensiansk blogg. Inget fel i det; den offentliga debatten i Sverige har ofta varit onödigt förenklad. Och i det syftet har Peter Wolodarskis artikelsvit fyllt folkbildande syfte. Dock börjar temat för artikelserien bli ganska uttjatat. Vad vi vill veta är så klart vilken väg Peter Wolodarski anser att Europa ska ta för att försöka komma ur den katastrof som europrojektet hittills inneburit? För egen del anser jag att den vägen går genom att ett eller flera länder lämnar i europrojektet för att återupprätta sin konkurrenskraft (hellre ”painful end” än ”pain without end”) samtidigt som att EU skalas ner till att försvara den inre marknaden. Dvs, en återgång till de grundpelare som ursprungligen gjorde EU-projektet till en sådan succé innan maktkåta politiker och byråkrater bestämde sig för att göra euroområdet till ett laboratorium där den politiska viljans triumf över ekonomiska realiteter skulle bevisas.
Vad den forna ja-sidan anser i frågan är dock ganska oklart. Det mumlas om ”gemensamma lösningar” och ”fördjupat samarabete”. Men vad menas egentligen med det? Anser tex Peter Wolodarski att svenska låginkomsttagares skattemedel ska delfinansiera den franska insättningsgarantin, när de franska politikerna hellre lägger sina egna pengar på att sänka pensionsåldern i Frankrike? Anser Peter Wolodarski att ovalda tjänstemän på EU-kommissionen ska få veto mot de budgetar som fattas av Sveriges Riksdag? Anser Peter Wolodarski att banktillsynen över svenska banker ska flyttas till ECB? Tycker han att Olle Schmidt har rätt när han säger att den nationella demokratin har spelat ut sin roll? Ska Sverige fortfarande delta i eurosamarbetet? Många och viktiga frågor men hittills inga svar. Det enda vi vet är om Europa följer Peters råd, så hamnar vi just i de ovan nämnda utfallen. Debatten om Europas framtid och Sveriges roll i den behöver föras här och nu och det är hög tid att de s.k. europavännerna lägger korten på borden. Vad vill de ha?
0 comments:
Post a Comment