Margeret Thatcher, Storbritanniens mest framstående premiärminister sedan Winston Churchill gick bort igår. Något hon har gemensamt med Winston är hur hon skapar starka känslor in i graven. Naturligtvis är det hennes belackare som skriker högst. Då kan det vara av visst värde och jämföra med hennes föregångare vid 10 Downing street. James Callaghan är det knappast någon som kommer ihåg och hans frånfälle 2005, uppmärksammades inte det minsta utomlands. Callaghan själv trodde att han skulle bli ihågkommen som Storbritanniens sämsta ledare på 200 år, och ingen har mig veterligen ifrågasatt det utlåtandet. Därmed kan man även se en hel del av den hetsiga kritik som följer Thatcher in i döden som ett mått på hennes styrka och genomslag. Handlingskraft kommer man ihåg, medan den fega och usla inaktiviteten glöms bort.
 |
| Maggie, tuffast på bilden |
För vad jag tycker man skall komma ihåg när man diskuterar Thatchers gärningar är vilken hopplös situation Storbritannien var i innan hon kom till makten. Den forna supermakten fick stödlån och var tvångsförvaltat av IMF. Med andra ord i en lika prekär situation som Grekland idag. Det krävdes digra nedskärningar, i kombination med liberaliseringar i den hopplöst reglerade ekonomin för att vända skutan. Men personer som än idag kallar henne för "the milk snatcher" i och med att hon drog in möjligheten till att ge mjölk gratis i skolorna, glömmer att landet var i en så svår ekonomisk kris att de inte ens hade råd med en sådan ganska självklar välfärdstjänst. De likt Eric Sundström på Dagens Arena som menar att arbetslösheten var högre under hennes tid vid makten än innan hon tillträdde, glömmer att det som höll nere siffrorna under 70-talet var miljoner jobb i en subventionerad industri och gruvnäring, som kostade Englands skattebetalare miljarder varje år. Pengar som landet faktiskt inte hade, och något som fick fortgå i decennier och förvärrade krisen för att hennes föregångare inte ville ta striden med den marxistiska fackföreningsrörelsen. Det är inte säkert att Thatcher hade genomfört alla reformer hon tvingades till, eller lika snabbt, om hennes föregångare, både inom Labor och Tory, varit så fullständigt värdelösa och placerat landet i en ekonomisk ruin med sitt socialistiska reglerande, subventionerande och nationaliserande som ledde rakt till undergång. Nedskärningar, eftersatta investeringar i infrastruktur och undervisning, berodde inte så mycket på Thatchers ideologi utan hur misskött landets ekonomi hade varit i flera decennier. Så de som nu kritiserar Thatcher för hennes styre borde avkrävas ett alternativ. Vad skulle Maggie gjort istället? Hade de föredragit att Michael Foot vann valet 1983, och återställde en politik där statskassan fortsatte att tömmas till kolgruvor som gick back, och till en allt för dyr välfärd, tills att landet inte skulle haft råd med att ens betala ut pensioner, importera mat eller utföra operationer. Det var faktiskt alternativet, inget annat.
De likt Gardellsom snarare lyfter fram Clause 28, hennes förbud mot "homo-propaganda" borde se det i ljuset av hur hon räddade ekonomin och gjorde Storbritannien till en finansiell jätte med framtidshopp. För hur mycket tolerans hade egentligen utvecklats i landet ifall den ekonomiska ruinen hade fortsatt? Kanske med engelska motsvarigheter till Greklands Gyllene Gryning på 10-20% stöd i väljarkåren löpande amok på Londons gator? Hade Storbritannien utan Thatcher kunnat vara dagens toleranta samhälle där polisen till och med ser på våld mot punkare som hatbrott? Ekonomi är helt enkelt viktigare än vi tror.
Sedan framkommer det en hel del trams i debatten det senaste dygnet också. Det påstås av Kielosi Aftonbladet att trots hennes kamp mot inflationen så var den högre när hon avgick än när hon tillträdde. Det är en ganska pinsam lek med siffror. Det stämmer att just 1990, så var inflationen högre än 1978. Men ser man till inflationen under hela 70-talet så var 1978 synnerligen extremt med "bara" 8,3% (1975 toppar med otroliga 24,5%). Om man samtidigt ser till senare delen av 80-talet och början på 90-talet, så sticker även där 1990 ut med nästan dubbelt så hög inflation än de övriga åren med 9,5%. Två extrempunkter säger väldigt lite om verkligheten. Därtill påstås det att Thatcher skar ner i allt utom militär. Även det är en sanning med extrem modifikation. Vid hennes makttillträde så skars det betänkligt framförallt i flottan. Det var bara ren tur och timing att man inte hunnit sälja de hangarfartygen som senare visade sig så viktiga när den Argentinska juntan attackerade och ockuperade Falklandsöarna. Flottisterna på HMS Sheffield fick även de betala för ekonomins digra ställning i landet när deras skepp träffades av en robot, och brandskyddet och skyddsutrustning inte visade sig vara adekvat. Men med Falklandskriget blev det naturligtvis annan riktning, när regeringens främsta fokus var att slänga ut ockupanterna från brittiskt territorium. Men att säga att militären var fredad när Thatcher fick städa efter hennes urusla föregångare, det är en lögn.
Jag skulle vilja påstå att alla samhällen behövde (och vissa skulle behöver fortfarande) en Thatcher för att strama upp efterkrigstidens allt dyrare välfärd, som ingen egentligen hade råd med. På så sätt var hon en föregångare till bla våra egna 90-talsnedskärningar under Bildt och Göran Persson. De var jobbiga, men de blev nödvändiga likt Thatchers milk snatching pga decennier av oansvarig politik. Det sorgliga för Storbritannien är ju att de just nu måste lära sig den läxan en andra gång. Trots läpparnas bekännelse till Thatcherism så drev Gordon Brown och Tony Blair en solskenspolitik som inte klarade av nedgångar i konjunkturen varför nedskärningar åter igen står på dagordningen i 10 Downing street.
0 comments:
Post a Comment