Stefan Löfven trodde att han slog in öppna dörrar när han på kongressen svalde begreppet ”strukturell rasism” med hull och hår. Det borde ha varit något ofarligt, nästan självklart med den vänstersympatiserande intelligentsian i ryggen, med stora invandrargrupper som hägrande röstboskap och utan minsta förpliktigande politiska beslut. Men det blev en förbannelse i och med utnämningen av Omar Mustafa. Hur kunde det bli så?
Strukturell rasism är till synes ett vetenskapligt begrepp. Det betyder att hela samhället genomsyras av osynliga strukturer som gör att etniska minoriteter och invandrare behandlas sämre än infödda, bla på arbetsmarknaden. Men det finns stora brister i det när det ställs mot vetenskapsteorins raka kriterier. Precis som jag beskrivit i ett tidigare inlägg så kräver vetenskapsteori att det som skall kallas vetenskap också skall kunna falsifieras. Alltså, hittar vi tillräckligt med data som motbevisar en teori skall den kunna förkastas (oavsett hur liten chansen må te sig vara). Men själva naturen av att beskriva rasism i strukturer, istället för att förklara det med att enskilda människor skulle vara rasister, har blivit omöjligt att kombinera med ett öppet sinne och vetenskapliga kriterier. Det har blivit ett slutet system där dess tillskyndare tolkar alla data så att de skall passa in i den egna teorin.
Låt oss ta två exempel. Gellert Tamas skriver på DN-debatt att den förhållandevis höga arbetslösheten hos invandrare, i jämförelse med infödda svenskar bevisar den strukturella rasismen på svensk arbetsmarknad. Men för att data skall passa med hans slutsatser så har Tamas intagit ett fågelperspektiv där alla nyanser ignoreras. För om man likt Fredrik Segerfeldt dyker ner i vad vetenskapen på detta område påvisar, så får man en annan bild. Arbetslösheten bland invandrare skiljer sig nämligen betänkligt beroende på utbildningsnivån hos invandrarna, tiden de har varit i Sverige är även det en stor faktor, liksom vilket land man kommer ifrån. Då blir det mer problematiskt att framhålla strukturell rasism som förklaring. För om det verkligen är rasism, varför avtar den med ju mer utbildade invandrare är, ju längre vederbörande har varit i landet, och varför skiljer den sig beroende på vilket land människor kommer ifrån, trots att länderna ligger ungefär lika långt bort från Sverige? Att tex unga människor, liksom invandrare också har betänkligt mycket högre arbetslöshet än medelålders diskuterar heller inte Tamas. Vi har ju förhållandevis väldigt höga trösklar på vår arbetsmarknad mot ALLA nykomlingar, oavsett om det beror på ung ålder eller invandring. Tamas menar även att vi har vissa väldigt högt utbildade invandrare som inte får jobb i Sverige vilket enligt honom bevisar strukturell rasism. Men hög utbildningen behöver inte automatiskt vara rätt utbildning. Jag har tex körts i taxi i Malmö av minst tre före detta högt uppsatta officerare i Irakiska Armén. Det är ingen självklarhet att de utbildningar dessa genomgått är något som svenska arbetsgivare skulle kunna ha nytta av. Detta vägrar Tamas problematisera, utan väljer och sållar snarare ut exempel och uppgifter som skall passa hans egen tes.
Cirkelargumentets tydlighet framträder även i Maja Bredbergs artikel DN-kultur för några veckor sedan. Hon skrev att ”Viljan, eller förmågan om man så vill, att tala om rasistiska strukturer i stället för enskilda individers rasistiska handlingar verkar stå i direkt korrelation till i vilken grad man själv blivit utsatt”. Resonemanget hon bjuder på är alltså följande: Om man är så kallat privilegierad och inte utsätts för strukturell rasism vill man inte se de rasistiska strukturerna. De enda som ser dem är de som utsätts för det. Men vad innebär det ur ett vetenskapligt perspektiv i hur så kallade rasistiska strukturer skall kunna falsifieras? Jo det betyder att så fort någon har påstått sig utsatt för rasistiska strukturer så måste vederbörande ha rätt. För varenda själ som försöker motbevisa det, påvisar snarare med sitt eget debatterande att han/hon är en del i det rådande systemet som bär upp de rasistiska strukturerna.
För att at ett exempel, Jonas Hassem Khemiri påstod ju i sin artikel att polisen lät lasermannen skjuta svarthåriga utan att ingripa. Alltså att polisen som en del i den strukturella rasismen i samhället vill att invandrare mördas och därför lät lasermannen begå sina mord/mordförsök. Rent logiskt, bevismässigt etc, så är denna anklagelse från Khemiri fullständigt vansinnig. Men med Maja Bredbergs logik så har Khemiri per automatik rätt i sitt klander mot Sveriges poliser. För varenda person som debattera emot påvisar ju bara att vederbörande är en del i det rådande rasistiska systemet, och därmed förnekar dessa strukturer för att vi har en vilja i att dessa strukturer skall bestå. Så skruvad blir logiken, och det är inte konstigt att denna typ av antirasism, blir allt mer en strid om påvens skägg mellan en sinande skara övertygade.
Vi har alltså ett cirkelresonemang som bevisar sig själv. Det är precis motsatsen till hur en vetenskaplig teori definieras. I detta slutna system, eller bubbla väljer Gellert Tamas, Maja Bredberg, Aftonbladets ledarredaktion, med flera att låsa in sig, och fördömer alla utanför som den värsta form av avfällingar till rasismen. Detta trots att de anklagade många gånger själv kämpar mot just rasism. Anders Lindbergs hätska utfall mot Stina Dabrowski och Jasenko Selimovic får ju tex oss att tro att dessa de facto jobbar FÖR Sverigedemokraterna, när sanningen är det motsatta. Det är en skadlig form av polarisering av debatten som Tamas, Lindeberg med flera driver som snarare riskerar att driva många osäkra väljare i händerna på rasister.
Men vad betyder det för Stefan Löfven? Jo när han omfamnade konceptet ”rasistiska strukturer” och dessutom underströk det hycklande i det hela när han i en intervju direkt efteråt påstod sig själv vara fri från dessa samhälliga strukturer så blottade han sig mot all form av anklagelser om just rasism mot honom själv. För vad Löfven i princip har sagt är ju att varenda person som anser sig ha blivit rasistiskt motarbetad, har automatiskt rätt. Varenda människa som försöker bemöta anklagelserna är per definition bara en del av systemet som i sitt förnekande understryker dessa rasistiska strukturer med sitt eget ställningstagande. Det gäller i så fall även de som kritiserar Socialdemokraterna inifrån.
Efter att ha placerat bollen på straffpunkten och utan mycket till eftertanke ställt sig på mållinjen utsåg sedan socialdemokraterna Omar Mustafa till ledamot i partistyrelsen. Därefter exploderade något som varit känt ibland borgerliga debattörer länge, nämligen att vissa islamister sedan länge haft ett frikort i svensk debatt att utrycka sig förkastligt om både judar, kvinnor och homosexuella. Omar Mustafas Islamiska förbundet har inte varit ensamma om att fraternisera med denna typ av mörkermän, utan många av hans kritiker inom socialdemokraterna har inte varit mycket bättre. Men däremot är Omar Mustafa en av de få som har bemött kritik mot att bjuda in denna typ av rasister och bigotter med att anklaga avsändarna av kritiken för islamofobi. Därför har senaste veckans ursäkter från Omar Mustafa mottagits med minst sagt skepsis.
Socialdemokraterna och Stefan Löfven stod därför inför en hopplös uppförsbacke i försvaret av Omar Mustafa. Det bara kunde inte lyckas. Men alternativet har ju heller inte visat sig vara särskilt eftertraktat. Socialdemokraterna har efter Omar Mustafas avgång anklagats av hans förtrogna och av honom själv för att vara genomsyrat av strukturell rasism. Hur skall egentligen partiledningen kunna bemöta den kritiken? De har ju själva genom att skriva under på begreppet ”strukturell rasism” gett ett frikort för sådana anklagelser, och samtidigt omöjliggjort allt försvar mot sådana anklagelser. Anklagaren har ju per automatik rätt. Den som försvarar sig bevis bara att han eller hon är en del av strukturerna. Tacka tusan för att Karin Jämtins så kallade försvar har varit totalt intetsägande. Inte konstigt att Veronica Palm kombinerar avsättandet av Omar Mustafa för att han skall ha ”skadat partiet” med att vilja be honom om ursäkt (för vad?).
Begreppet ”strukturell rasism” har snarare blivit ett fängelse för socialdemokratin än ett politiskt slagträ. Men det har också tydliggjort att teorier om rasistiska strukturer är svårt att kombinera med rent sunt förnuft. Det pågår ju nu två parallella diskussioner som på något sätt är åtskilda med vattentäta skott. Dels kritiken mot att Omar Mustafa överhuvudtaget kunde bli invald i den innersta kretsen av partiet, vilket verkar sysselsätta de flesta. Men det finns också en ganska högljudd debatt att socialdemokraterna är rasistiska när de kickade Omar Mustafa. Nalin Pekgul undrar hur i tusan Mustafa Omar kunde bli vald, medan Anna Ardin och Weiderudundrar hur tusan han kunde bli avsatt. De båda diskussionerna förs båda av partimedlemmar, men kunde lika gärna ha pågått på två olika planeter. Ett sådant kaos kan inte ett parti vinna på, utan har nu på ett ganska fascinerande sätt lyckats tappa poäng i båda lägren, både bland de som inte vill att partiet skall ha med Omar Mustafa att göra, och de som anser att socialdemokraterna behöver honom.
Däremot finns det en om man nu vill kalla det för, rasistisk föreställning inom socialdemokratin som trots allt har blottlagts. Det är den här bisarra föreställningen att just invandrares politiska engagemang går via en mullah, överstepräst, eller någon ordförande i en invandrarförening. Det är faktiskt ganska uppseendeväckande om man betänker att socialdemokratin 1987 kom till insikt att LO-medlemmar inte länge skulle anses vara socialdemokrater per automatik. Men 25 år senare så anses invandrare fortfarande vara kollektiva varelser som följer en ledare med samma etniska ursprung in i röstbåset.
Det positiva med denna soppa är snarare att socialdemokratin som ett synnerligen avskräckande exempel har påvisat att ”rasistiska strukturer” knappast är något för partier att omfamna så länge man inte vill bli indragen i en vansinnig spiral av interna anklagelser som partiledningen inte kan försvara sig mot. Att invandrare borde ses som individer, istället för etniska enklaver även när det gäller politiskt engagemang. Men framför allt att debatten faktiskt går åt rätt håll.
Det är ofantligt många olika röster som har fått komma till tals i denna diskussion de senaste dagarna. Det har inneburit att försvararna av teorin om rasistiska strukturer har blivit utmanade av allt fler antirasistiska debattörer som har gett nyans och problematisering av debatten. Det är precis vad som behövs, för polariseringen skadar. Innan skulle man kunna tro att diskussionen om rasism handlade om att välja mellan Aftonbladets kulturredaktions syn på frågan, eller vad Sverigedemokraterna tycker. Inget andra åsikter existerade, utan vi skulle välja mellan de två. Nu vet vi att det inte är sant. Det kommer att försvaga för de demagoger som vill ha enkla svar på svåra frågor.
0 comments:
Post a Comment