Tagga ner om Climatgate några grader och använd krutet bättre

Just som världens ledare har samlat politiskt kapital att förhandla om global uppvärmning, så briserar en skandal, climategate, vilket ifrågasätter hela konceptet som diskuteras i Köpenhamn. Rätt ironiskt kan man påstå. Det har ej heller varit brist på svenska debattörer och bloggare, då framförallt på högerkanten, som uppmärksammat detta.

Men jag skulle vilja höja ett varningens finger till många politiska åsiktsfränder. Jag har själv min egen kritik mot dagens politiska konsensus om växthuseffekten (eller snarare vad man politisk skall göra åt saken). Däremot är jag inte lika pigg på att hoppa på climategate-drevet, åtminstone inte än. Orsaken är flera. Jag har som naturvetare och fd akademisk forskare mycket svårt att acceptera att växthuseffekten inte skulle existera. Hundratals forskare ljuger inte och tusentals (peer-reviewed) artiklar är inte påhittade. I alla fall inte synkroniserat och samtidigt. Forskning fungerar helt enkelt inte så. Det må vara min nära nog patologiska misstro till konspirationsteorier men jag anser att för många individer i så fall skull ha vara med på det, än vad som är möjligt eller ens logiskt. Att vissa forskare blir påkomna som lögnare gör inte hela professionen till mytomaner. Även om jag annars ogillar att citera kommunister med förkärlek till en planerad ekonomi, men tyvärr har Erik Svensson en del poänger i att flera annars begåvade liberaler beblandar sig med foliehattar och allsköns dårar, när det gäller växthuseffekten. Detta är helt enkelt inte värdigt beteende och dessutom kontraproduktivt.

Jag har visserligen min egen kritik mot dagens klimatforskning. Jag anser att den
(1) är för ensidig och inte tar kritiker på allvar. Kritik mot ett en del av växthuseffekten är knappats detsamma som att försöka motbevisa hela konceptet och bör därför tas på större allvar, bla bemötas med mindre indignation. Här bör forskarsamhället bli mycket bättre.
2. Dagens klimatforskning är på tok för bunden till det politiska etablissemanget. Det är i sig en svaghet och minskar dess trovärdighet. När forskare gör gemensam sak med tex Al Gore, vars egen film är långt lååångt ifrån sanningen, så smittar trovärdighetsproblem av sig.
3. Det finns en stark tendens till att forskare lyfter fram extremutfall av simuleringar och forskningsresultat, istället för de mest troliga konsekvenserna. Det är ej heller seriöst.
4 Debatten har blivigt för tok för slarvig när den talar om befintliga miljöproblem som har effekt idag. Dessa refereras ofta, utan bevis eller noggrannhet till klimatändringar. Men när jordmånen är urlakads i Etiopien för att den överanvänds i generationer så knappats flygresor mellan Sverige och New York orsaken. Jag skulle faktiskt vilja att någon seriöst kan härleda några befintliga miljöproblem till växthuseffekten. Mig veterligen har det ej gjorts.

Det här är kritik, men det är inte detsamma som förkastelse av växthuseffekten som koncept.

Det riktiga krutet bör nämligen sparas till de debattörer och politiker som använder växthuseffekten som ett redskap för vansinnig politik. Det finns redan många kritiker som sköter detta med bravur. Både vår egen Johan Norberg och dansken Björn Lomborg klarar av att debattera mot vansinniga politiska strömningar som använder klimathysterin, utan att vara mot forskning. Exempelvis har Björn Lomborg påvisat att det extremt dyra Kyotoprotokollet faktiskt inte skulle göra någon nytta mot eventuella temperaturökningar, mer än att skjuta upp dem med ca 10 år. I så fall borde man kunna använda de pengarna till något annat. Johan Norberg har även gång på gång påvisat att inte ens forskarnas egna prognoser styrker de domedagsprofetior som miljötalibanerna slår oss i huvudet med. Han har också tryckt på varför just tillväxt är så viktigt FÖR miljön.

För det finns i ärlighetens namn ingen orsak till att likt Andreas Malm, vänsterpartiet eller Göran Greider införa planekonomi för miljöns skull. Endast namnet på en stad räcker som motargument; Tjenobyl. Den typen av ekonomiskt system har gång på gång visat sig vara på tok för slöaktig och miljöfarlig överallt där den implementeras.

Lika lite finns det något fog för de stenåldersideologer inom miljörörelsen och miljöpartiet som är emot tillväxt och för krig mot kommersialism, samt i vissa övertydliga fall även mot vår demokrati. För det första så är det belagt att ju rikare en befolkning blir ju mer bryr de sig om miljön. Att vara emot tillväxt och ekonomiskt utveckling ter sig därmed som att bita sig själv i svansen. För det andra kan man ju undra vad stenåldersideologerna verkligen inser vad de är emot om de tror på en framtid Utan tillväxt, utan resor, utan begravningar, utan global handel, utan bilar, utan elektricitet, utan köttätande och utan konsumtion. Sorry to say it, men då kommer det ej heller att skapas ekonomiska förutsättningar till utbildning, till vård, till åldringsvård eller alla andra välfärdsinrättningar vi har vant oss vid. Stenåldersideologi förutsätter ett stenålderssamhälle.

Det finn alltså tillräckligt att vara kritisk till, utan att hänga på climatgate. Det gäller nämligen att välja sina bataljer. För vad man än må tycka om sakfrågan så väger tex sex stycken Lundaprofessorer tyngre än ett stycke ingenjör.