Professor Orlando Figes har sammanställt ett omfattande intervjuprojekt i Ryssland till en otroligt bra bok om Sovjetunionen, The whisperes: Private life in Stalin´s russia (Svenskt namn: De som viskade).
Sovjetunionens historia har alltid fascinerat mig, framförallt dess synnerligen ideologiska, ologiska förtrycket av dess invånare. Men det är nästan omöjligt att förstå vidden av lidande det skapade. Läser man böcker som Robert Conquests “The great terror”, eller Martin Malias ”The Soviet tragedy”, så blir man presenterad av ohyggliga siffror på offer för utrensningar, tvångskollektivisering och framtvingade svältkatastrofer. Men siffror är så bländande när det rör sig om mer än tiotals miljoner. Genom personliga berättelser om personers liv genom Sovjetunionens 80-åriga existens lyckas Orlando Figes fånga vad sovjetiskt förtryck innebar för sovjetmedborgarna mer individuellt. Det var inte bara de miljoner offer som avrättade medels nackskott eller tvingades slita ihjäl sig i GULAG som led. Vi får reda på hur det var att brännmärkas som klassfiende vilket innebar att vederbörande slängdes ut från sitt hem, avskedades och förvägrades ransoneringskort i en totalitär stat där alternativa jobb och hem inte fanns att tillgå, samt möjligen deporterades. Hur det var att stämplas och diskrimineras genom livet för att man var barn till folkfiender, samt i vilka förfärliga tillstånd, fysiologisk och fysiskt, straffångar från GULAG var i då de så senkommet släpptes efter Stalins död. Ur denna berättarform framträder förtryck och händelser som annars har hamnat i skuggan av de värsta övergreppen. Exempelvis beskriver Figes utförligt, de antisemitiska utrensningarna från 40-talets andra hälft till Stalins död 1953. Dessa rasistiska förföljelser av judar, utförda av en förfinad förtryckarstruktur som därmed höll nere antalet avrättade, brukar annars falla i glömska bakom de betydligt blodigare utrensningarna på 30-talet.
Nu finns det andra böcker om Sovjet som använder sig av vittnesskildringar, både Aleksandr Solzhenitsyns ”GULAG-arkipelagen” och Anne Appelbaums ”GULAG”. Men Figes har till skillnad från dessa två böcker en mer intressant mix av de intervjuade. Nämligen inte bara systemets uppenbara offer, utan även de som var en del i förtryckarmaskineriet. Boken bygger mycket på berättelsen om Simonev en framgångsrik författare, hängiven stalinist men med rötter i en adelsfamilj som mjuknade något på ålderns höst. Den bild man får är att dessa två grupper inte var särskilt skarpt uppdelade. Med det menar jag inte bara att de kommunister som hade förföljt klassfiender under tidigt 20-tal även rensades ut en masse på 30-talet. Nej det är mer invecklat än så. Vissa av dem som sedermera blev angivare, lägervakter, trogna partimedlemmar och KGB-hantlangare, var barn till systemets offer, såsom kulaker eller påstådda klassfiender. För att bli accepterade i systemet och chans till ett drägligt liv krävdes att de gick längre än vissa andra. För vissa krävdes det även en rent ut sagt religiös tro på sovjet, trots vad systemet hade åsamkat dem personligen, just för att göra tillvaron meningsfull. Då ingen annan diktatur byggt på att så totalt kontrollera sina undersåtar, tvingades dessa utveckla närmast tudelade personligheter.
En intressant reflektion av boken är skillnader mellan 20-talets kommunistiska elit med den kommunistiska elit som Stalin byggde sin bas på från slutet av 30-talet. Den förra bestod av självspäkande arbetsnarkomaner som levde efter devisen att ”allt är politik” och ämnade förinta familjen. Därmed var de emotionella torrbollar och usla mammor och pappor som försakade sina barn och förmana dem när de skrattade eller åt ägg till frukost. Stalins elit var snarare karriärister med ganska lite ideologisk skolning som snarare hölls trogna medels konsumtionsartiklar och fina lägenheter, dessutom blev familjen på modet igen. Därmed skapades den kommunistiska Nomenklaturan med egna affärer och restauranger i ett annars så fattigt och grått Sovjet. Vilken typ var värst egentligen? För oss så kallade klassfiender var båda livsfarliga. Å ena sidan måste man ju berömma 20-talets kommunister för att vara mer trogna sina ideal, samtidigt som det vilar något falskt över 30-talets kaviarslukande karriärister i klasskampens namn. Men å andra sidan förefaller de tidiga bolsjevikerna vara robotaktigt och fanatiskt, medan stalinisten åtminstone var människor som erkände sina mänskliga behov. I vilket fack dagens kommunister passar är det inte så svårt att fundera ihop, men jag överlåter till eventuella läsare att avgöra om de är lika tråkiga som originalen.
Boken är en klar femma (av fem), och ett måste att läsa
Sovjetunionens historia har alltid fascinerat mig, framförallt dess synnerligen ideologiska, ologiska förtrycket av dess invånare. Men det är nästan omöjligt att förstå vidden av lidande det skapade. Läser man böcker som Robert Conquests “The great terror”, eller Martin Malias ”The Soviet tragedy”, så blir man presenterad av ohyggliga siffror på offer för utrensningar, tvångskollektivisering och framtvingade svältkatastrofer. Men siffror är så bländande när det rör sig om mer än tiotals miljoner. Genom personliga berättelser om personers liv genom Sovjetunionens 80-åriga existens lyckas Orlando Figes fånga vad sovjetiskt förtryck innebar för sovjetmedborgarna mer individuellt. Det var inte bara de miljoner offer som avrättade medels nackskott eller tvingades slita ihjäl sig i GULAG som led. Vi får reda på hur det var att brännmärkas som klassfiende vilket innebar att vederbörande slängdes ut från sitt hem, avskedades och förvägrades ransoneringskort i en totalitär stat där alternativa jobb och hem inte fanns att tillgå, samt möjligen deporterades. Hur det var att stämplas och diskrimineras genom livet för att man var barn till folkfiender, samt i vilka förfärliga tillstånd, fysiologisk och fysiskt, straffångar från GULAG var i då de så senkommet släpptes efter Stalins död. Ur denna berättarform framträder förtryck och händelser som annars har hamnat i skuggan av de värsta övergreppen. Exempelvis beskriver Figes utförligt, de antisemitiska utrensningarna från 40-talets andra hälft till Stalins död 1953. Dessa rasistiska förföljelser av judar, utförda av en förfinad förtryckarstruktur som därmed höll nere antalet avrättade, brukar annars falla i glömska bakom de betydligt blodigare utrensningarna på 30-talet.Nu finns det andra böcker om Sovjet som använder sig av vittnesskildringar, både Aleksandr Solzhenitsyns ”GULAG-arkipelagen” och Anne Appelbaums ”GULAG”. Men Figes har till skillnad från dessa två böcker en mer intressant mix av de intervjuade. Nämligen inte bara systemets uppenbara offer, utan även de som var en del i förtryckarmaskineriet. Boken bygger mycket på berättelsen om Simonev en framgångsrik författare, hängiven stalinist men med rötter i en adelsfamilj som mjuknade något på ålderns höst. Den bild man får är att dessa två grupper inte var särskilt skarpt uppdelade. Med det menar jag inte bara att de kommunister som hade förföljt klassfiender under tidigt 20-tal även rensades ut en masse på 30-talet. Nej det är mer invecklat än så. Vissa av dem som sedermera blev angivare, lägervakter, trogna partimedlemmar och KGB-hantlangare, var barn till systemets offer, såsom kulaker eller påstådda klassfiender. För att bli accepterade i systemet och chans till ett drägligt liv krävdes att de gick längre än vissa andra. För vissa krävdes det även en rent ut sagt religiös tro på sovjet, trots vad systemet hade åsamkat dem personligen, just för att göra tillvaron meningsfull. Då ingen annan diktatur byggt på att så totalt kontrollera sina undersåtar, tvingades dessa utveckla närmast tudelade personligheter.
En intressant reflektion av boken är skillnader mellan 20-talets kommunistiska elit med den kommunistiska elit som Stalin byggde sin bas på från slutet av 30-talet. Den förra bestod av självspäkande arbetsnarkomaner som levde efter devisen att ”allt är politik” och ämnade förinta familjen. Därmed var de emotionella torrbollar och usla mammor och pappor som försakade sina barn och förmana dem när de skrattade eller åt ägg till frukost. Stalins elit var snarare karriärister med ganska lite ideologisk skolning som snarare hölls trogna medels konsumtionsartiklar och fina lägenheter, dessutom blev familjen på modet igen. Därmed skapades den kommunistiska Nomenklaturan med egna affärer och restauranger i ett annars så fattigt och grått Sovjet. Vilken typ var värst egentligen? För oss så kallade klassfiender var båda livsfarliga. Å ena sidan måste man ju berömma 20-talets kommunister för att vara mer trogna sina ideal, samtidigt som det vilar något falskt över 30-talets kaviarslukande karriärister i klasskampens namn. Men å andra sidan förefaller de tidiga bolsjevikerna vara robotaktigt och fanatiskt, medan stalinisten åtminstone var människor som erkände sina mänskliga behov. I vilket fack dagens kommunister passar är det inte så svårt att fundera ihop, men jag överlåter till eventuella läsare att avgöra om de är lika tråkiga som originalen.
Boken är en klar femma (av fem), och ett måste att läsa
0 comments:
Post a Comment