Vägen till framtidens sjukvård, fria val eller byråkratisk certifiering

Veckans bloggdebatt, som vanligt initierad av Kent Persson är tydligen sjukvård. Jag tar upp stafettpinnen och ger härmed mitt bidrag. Sjukvården står inför stora demografiska utmaningar, men samtidigt ger nya infallsvinklar , kallad ”lean”, på hur vården kan organiseras stora möjligheter. Detta är visserligen en utformning av framtidens vård som både politiska blocken borde kunna skriva under på. Men däremot ger de politiska alternativen olika möjligheter till hur framtidens idéer verkligen kommer att kunna implementeras.

Sjukvården har visat sig vara en sektor som rent globalt lider av enorma problem. I jämförelse med andra sektorer så är felprocenten betydligt högre (mer än 10X högre, ibland 500X högre än andra branscher), tillgängligheten för kunderna (alltså patienterna) är många gånger katastrofal och effektiviteten är låg. Orsaken är inte personalen, som i många fall är rena rama eldsjälar. Snarare är sjukvården sedan 60-talet, världen över, organiserad efter stordrift, uppdelat på specialiserade fristående underavdelningar (alltså kliniker), vilket troligtvis passar just vården väldigt illa. Stordrift inom ett sjukhus innebär bland annat att effektiviseringar på en klinik ger betydligt större kostnader, i patientlidande och pengar, på andra kliniker. Exempelvis om en röntgenklinik bestämmer sig för att bara röntga skallskador på torsdagar så skulle troligtvis avdelningens effektivitet öka. Men det skulle innebära ofantligt lidande för de som råkar ut för en skallfraktur på fredagar, och intensiv- och neuroklinikens kostnader hade stigit enormt då de hade tvingats att ha patienter liggande på avdelningar i en vecka i väntan på diagnos.

En lösning på detta dilemma anser många vara en total omorganisering av vården. Principen kallas ”lean” och är tagen från Toyota (ett företag man mööjligen inte något man vill förknippas med just nu…). Inom sjukvård handlar det att man helt fokuserar på patientens väg från inskrivning, genom hela vårdprocessen tills att patienten skrivs ut. Gränser mellan kliniker skall alltså suddas ut. Man arbetar i team där andelen personal som involverad vid varje patient drastiskt minskar, men samtidigt skall enskild personals tid vid varje patient ökar. En väldigt viktig bit är även att varje medarbetare är engagerad i sitt arbete och försöker finna förslag för att förbättra ting i den egen arbetsuppgiften.

Det säger sig själv att detta inte är ett recept för att kunna göra stora nedskärningar av personal då just personalens engagemang är så pass viktigt. Men där det har prövats har metoden drastiskt minskat antalet felbehandlingar, tillgängligheten har ökat, och en mer delaktig personal har varit mycket positiva. Det har även inneburit att sjukhus inte behövt anställa riktigt lika många som naturligt lämnar via pensionering, och vid privata sjukhus har lean gett ökade vinster. I Sverige har privatsjukhuset St Göran prövat metoden där det gett drastiskt kortare väntetider för patienter. Även Lunds sjukhus har börjat använda sig av det.

Rent politisk är lean inget politiskt slagfält direkt. Tydligen står det inskrivet i moderaternas partiprogram (obs jag har inte kolla själv) centern är positiv, och socialdemokraterna verkar även dem ganska positiva. Däremot ger naturligtvis Alliansen och de rödgröna olika möjligheter till hur lean kan implementeras. För denna omorganisering av vården är till stor del något som måste skötas av sjukhuspersonal kan troligtvis inte vaskas fram från ovan av våra politiker. Alliansens väg framåt är att öka antalet vårdgivare som vi patienter kan välja mellan, genom vårdval. Principen är ganska enkel, nämligen att vi patienter troligtvis kan ge en granska bra bedömning av vad som är bra vård, genom vilket sjukhus eller vårdinrättning vi väljer. Därmed torde förbättringsvilja uppstå, både hos privata alternativ och våra landsting. Enligt många är receptet just lean.

Sossarna har det däremot svårare i och med att de är fastbundna vid ett vänsterparti med ideologisk aversion mot allt privat. Problemet är hur man skall kunna mäta bra vård, där patienter inte har något val utan tvingas till landstingsvård utan konkurrenstryck. Vänstern vill helt enkelt ta bort den rakaste vägen till att veta vad som är bra vård, nämligen patienternas val. För att då ens få ett hum om vad som är bra vård krävs det just byråkratiska certifieringssystem. Men är verkligen ökad politikerstyrning och byråkrati vägen till framtidens vård?