Centerns förnyelse mer än bara kärnkraft

2010 har visat sig vara ett reflektionernas år för centerpartiet. Dagens parti har ställts mot dess egen historia. Hittills har fokusen legat på kärnkraftsfrågan vilket fick ett crescendo i torsdags. Men det finns även andra frågor som ger en mer rättvis bild varför centerns modernisering var nödvändig. Den främsta är Öresundsbrons som har tioårsjubileum nu i juli. Som liberal malmöbo är jag mycket glad över den modernisering partiet gått igenom.

I och med energiuppgörelsen i torsdags är inte längre centern kärnkraftshatande. Det behövs, även om en kärnkraftkramare som mig själv hade velat att partiet gick än längre. Såvida vi inte skall montera ned vår välfärd och våra jobb till förskräckligt låga nivåer så kommer kärnkraften att behövas även i framtidens koldioxidsnåla samhällen. Det vet även många sossar vilket är en orsak till varför Mona förlorar så mycket i opinionen i och med samarbetet med miljöpartiet. Det finns till och med ett nätverk för mer kärnkraft där flera LO-förbund är aktiva, och de är mycket nöjda med torsdagens beslut. Detta är helt enkelt en nödvändig förändring av centern som även har en bred förankring i opinionen.

Nu är det inte bara kärnkraftfrågan som förändrats. Olof Johanssons absurda motstånd till Öresundsbron, är idag något som partiet knappats kan stå för. Det är fullkomligt logiskt. Öresundsbrons miljöeffekt har visat sig vara obetydliga, och dess effekt på Malmö otroligt gynnsamma. Som infödd malmöit är det viktigt. Bron har förvandlat min stad från en grå pessimistisk industristad på dekis, till ett samhälle, som trots alla sina brister och problem, hyser en enorm framtidstro. Partiets nej till bron under Olof Johansson är troligtvis en stark anledning varför centern knappt existerat i Sveriges tredje största stad på 25 år. Idag är det andra bullar. Centern är knappast partiet som ställer sig i vägen för nödvändiga infrastruktursatsningar, vilket exemplifieras väl av stockholmscentrens idoga arbete för Förbifart Stockholm. Den teknikpessimistiska politiken har överlämnat till miljöpartiet och vänsterpartiet. I och med det kan förhoppningsvis centern återvinna sin trovärdighet i Malmö inför valet 2010.

Men moderniseringen ligger även på ett mer identitetsmässigt plan. I och med Alliansen så har också centern släppt den roll som den oberäkneliga komponenten i borgerliga regeringar, exemplifierat av Olof Johanssons avgång som minister 3 månader innan valet 1994. Det flaggar även för ett slut för en center som socialdemokratisk lydparti, vilket var en realitet under 1990-talet. Därför anser jag kommentarer likt den från fd LRF-bossen Bo Dockered, att centern skulle fått igenom mer ”om man försökt åstadkomma en uppgörelse över blockgränsen” som synnerligen olyckliga. Dockered vill tillbaka till en center som hoppade mellan sossarnas och de övriga borgerliga partiernas sovrum. Det tyder på en total dövhet inför den monumentala misstro partiet hade bland borgerliga väljare från 90-talet fram till valet 2006, vilket förövrigt även visade sig i återkommande valresultat. Det var också det tankegodset som gjorde att socialdemokraterna under Ingvar Carlsson och Göran Persson utklassade sina borgerliga konkurrenter i regeringsduglighet. Centern skulle då för eller senare hoppa av en borgerlig regering, varför det inte ansågs vara ett trovärdigt alternativ. Därför är det självklart och naturligt att varenda socialdemokrat vill ha tillbaks Olle Johanssons och Lennart Daléus. Ett sådant parti leder till socialdemokratiskt hegemoni i Rosenbad. Men för oss som inte vill ha sossepolitik med bla höga skatter på arbete och fackpampsbyråkrati, så är denna modernisering av centern synnerligen välkommen. Den har gjort Alliansregeringen möjlig

Men betyder detta att centern förlorat sin miljöprofil? Miljöpartiet tycker förstås det. Men jag håller inte med då en fungerande miljöpolitik kräver att man omfamnar verkligheten. Här är en jämförelse med just miljöpartiet mycket talande:
1. Miljöpartiet vill avveckla kärnkraft och anser att två reaktorer kan försvinna redan nästa mandatperiod. Den verkligheten hade vi i vintras då två reaktorer krävde underhåll, och det orsakade galopperande energipriser för företag och människor. Tack och lov stänger inte centern dörren för kärnkraft, eftersom den med all säkerhet kommer att behövas en bra bit in i framtiden ifall vi vill göra oss av med oljeberoende och samtidigt bibehålla jobb och välfärd.

2. Miljöpartiet har förklarat krig mot bilismen, vilket skulle göra livet svårt och kostsamt för alla utanför Stockholms tullar. Centern vill snarare göra bilar miljövänligare, men ser samtidigt det nödvändiga med bilen. Det är verklighetsanpassad miljöpolitik.
3. Miljöpartiet är kritiskt till dagens jordbruk som enligt dem leder till utsläpp av växthusgaser. Men ny forskning tyder snarare på att dagens moderna jordbruk har orsakat ofantliga minskningar av utsläpp då effektiviseringar och produktionsökningar gör att vi behöver mindre uppodlad areal för att mätta jorden. Därför är centern snarare drivande i att utveckla dagens befintliga jordbruk. Att försöka återgå till en småskalighet leder varken till bättre miljö eller billigare mat.
4. Sist men inte minst miljöpartiet kommer alltid vara emot nödvändiga infrastruktursatsningar likt Öresundsbroar och förbifarter, just för att det luktar bilism. Den typen av framtidsfientlig politik har centern, tack och lov övergivit.

Miljöpartiets miljöpolitik är glättig ansvarslös plakatpolitik som skulle orsaka katastrof om den implementeras. Centern står för en verklighetsanpassad miljöpolitik som fungerar.