Miljardregnet över offentlig sektor är björntjänster

Årets valrörelse startade i Almedalen med att de rödgröna sjösatte en överbudstaktik med miljardregn över skola, vård, kultur etc. Tyvärr hängde alliansens delvis på, men då uppgraderade Mona Sahlin pengaregnet från vänster från striligt vårregn till störtskur medels än fler miljarder. För ett tag trodde jag att nyhetssändningarna från Gotland snarare var någon form av filmad auktion. Första, andra, tredje…smack, de rödgröna vinner valet på att lova bort än mer av skattebetalarnas pengar… eller?

Sossarna kör en grekisk valrörelse med att lova manna från himlen till alla. De rödgröna satsar på att väljarkåren nu tror på en evig högkonjunktur där ansvarsfullhet kan glömmas. För min del anser jag inte att miljardregn över offentliga instanser är något jag tänker belöna min röst med. Därför är jag betydligt gladare nu när Anders Borg låter som vanligt. Och jag tror inte jag är ensam. Alliansens opinionssiffror sköt i höjden i våras ju mer Anders Borg figurerade i TV och mässade om ansvar och sunda finanser. En mer mogen väljarkår med större insikt av ekonomi, med viss oro för hur Sydeuropas problem kan påverka oss, kan bli Monas fall. Det finns flera orsaker till varför vi alla borde vara skeptiska till det rödgröna miljardregnet, och jag tänkte förklara varför:

För det första, dessa bortlovade miljarder framförallt från de rödgröna, har kastats ut i media, uppgraderade med några miljarder med mindre än en dags mellanrum. Det är uppenbart att ingen analys har gjort av vad behovet är, eller med genomgående vad de extra pengarna skall satsas på. Vad som spelar roll är endast att de rödgröna skall spendera mer än sina konkurrenter. Det är inte seriöst, och risken är därmed uppenbar att dessa skattebetalares pengar skulle slösas bort.

För det andra, även i högkonjunkturer måste vi visa ansvar, för notan för välfärd måste alltid betalas, även under framtida bistra år. Sverige har liksom övriga världen genomgått en enorm kris. Alliansen med Anders Borg har enligt varenda oberoende analytiker skött den svenska skutan perfekt. Däremot har krisen naturligtvis lett till att kommuner och landsting, under några år, får lägre skatteunderlag. Regeringen har dämpat effekterna med att tillföra extra konjunkturstöd till kommuner och landsting. Men trots detta har den ekonomiska krisen lett till att kommuner och landsting har tvingats till viss åtstramning i ekonomin. Sossarna har utnyttjat detta genom att presentera sjuuukt överdrivna uppgifter av hur många som skall ha förlorat jobbet i offentlig sektor.

Men en betydligt intressantare fråga än hur många färre jobb i offentlig sektor krisen orsakat vore hur många av oss väljare som upptäckt någon försämring i välfärdens kärna i krisens spår. Har vården, skolan eller kollektivtrafiken blivit sämre? Jag har själv inte upptäckt något i mina kontakter med det offentliga. Det har inte rapporterats om längre köer i vården, sämre vård, eller sämre skola. Hur kan det komma sig? De av er som följer Johan Ingerös blogg och hans initierade projekt Slöso, kan ha märkt att våra kommuner slänger pengar på mer än välfärdens kärna. Det handlar om tänkarhattar åt kommunpolitiker i Halland, nya idrottshallar, nya äventyrsbad, nya skidbackar eller att Malmö kommun bygger en ny simhall då Ilmar Reepalu inte underhöll den gamla. Kanske är det denna typ av utgiftsposter som fått stryka på foten i kommunernas budget medan riktig välfärd har fått bestå? I så fall kan den ekonomiska krisen ha fört med sig något bra, nämligen ett sundare ekonomiskt tänkande i våra kommuner.

Detta är en tankeställare. I privat verksamhet omprövas ständigt vad som är bra och vad som behöver förändras. Det är inte en lika naturlig process i offentlig verksamhet. I alla fall inte om det råder ständigt miljardregn från politikerna. Vi kan se det i Storbritannien där New Labour under Gordon Brown och Tony Blair i ekonomiskt medvind skapade en offentlig sektor som Storbritannien i kris inte är i närheten och ha råd med. Det samma kan sägas med andra slösande europiska länder som uppenbara Grekland, men även Portugal och Spanien där högt avlönade statligt anställda jobbade tre dagar i veckan på en heltidstjänst. Med mer realistiska satsningar på välfärden i dessa länder under högkonjunktur så skulle nödvändiga moderniseringar och förändringar kunnat göras som man inte nu prompt måste lägga ner när det är slut på deg i kistan. Vad vi kan lära oss är att vidlyftiga miljardregn över offentlig verksamhet i många fall är rena björnkramar. Det ger varken bättre service åt medborgarna och de lär inte bestå med tiden då det är för dyrt. Det är politiker som köper våra röster för en vända i Rosenbad.

Ps. Kent Persson skriver även han om ekonomisk trovärdighet.