Mjukstart med fattigdomsbegreppet

Då var semestern snart slut och det är väl dags att rulla upp ärmarna inför det stundande valet. Jag tänkte mjukstarta med att hänvisa till en lysande artikel i Sydsvenskan som verkligen lyckas peka på de ideologiska skillnaderna mellan Alliansen och de rödgröna. Artikeln handlar om att de båda blocken använder olika benämningar av fattigdom. Enligt alliansen har antalet fattiga i Sverige blivit färre, men enligt de rödgröna har de blivit fler (mellan 1995 och 2008). Orsaken är att Alliansen använder sig av en absolut fattigdomsgräns. Om du är fattig eller rik beror på din egen inkomst, punkt slut. Mona och gänget föredrar däremot att tala om relativ fattigdom. Om du fått det bättre och bättre spelar ingen roll ifall grannen blivit än rikare.

Det säger en hel del. Alliansen har jobbat stenhårt med att vanligt folk skall få mer i plånboken, via bla jobbskatteavdraget. Skattesystemet utformning gör dock att sådana reformer också gör att de som tjänar mycket får skattesänkningar, vilket ökar den relativa fattigdomen. Därför är de rödgröna inte intresserade av politiska reformer som ger mer pengar i fickorna åt alla skattebetalare. Mona och gänget stirrar sig blinda på inkomstfördelning, men bryr sig föga om vad medelsvensson faktiskt har råd med. Kruxet är bara att inkomstutjämning via skattsedel fungerar väldigt dåligt. Därför blir det naturligare för rödgrön att straffbeskatta personer som tjänar bra. Trots att sådan beskattning ger i princip felräkningspengar i statskassan. En sorts Jante-beskattning.