Värdet av att utmana Rörelsens skakiga version av historia

LO och Socialdemokraterna har liksom alla andra politiska rörelser en historia och en historiebeskrivning. Däremot ter den sig vara extra viktig för Rörelsen. Elaka tungor påstår att det beror på att socialdemokratin uppfyllt alla dess ideologiska mål som går att uppfylla, (då undantaget könsneutrala offentliga toaletter) och därmed spelat ut sin roll. Visst har sossar bidraget med en hel del positivt, som den gemensamma kampen med liberaler för rösträtt, och renhållningsarbetet vänsterut mot VPK som varade enda till Mona Sahlins partiledarskap.

Historia kan vara ett användbart som redskap i omvärldsanalys för att ta hem politiska poänger. En av många inom rörelsen som ofta använder sig av historiska exempel är författaren och samhällsdebattören Mario Matteoni, författare till boken ”Kapitalismen historia”. Han verkar älska att svepande ge mängder av så kallade historiska fakta, medan han snabbt hoppar mellan exemplen för att sedan kunna avfärda sina politiska motståndare som ”dogmatiska nyliberaler” som borde ”växa upp”. Nu senast använde han den taktiken i kritik mot Johan Folins krönika, där Mario ställde sig bakom vänsterpartiets position i frågan mot vinstintresse och valfrihet i skolan.

Av de historiska påståenden som Mario presenterade den efterföljande diskussionen på sin blogg var att industrialiseringen i England bara initialt ledde till högre löner för löntagare. ”Men så snart industrialismen blivit dominerande i samhället pressades lönerna och arbetsförhållandena ner” (vilket skulle vara kring 1830 eller 1840). Vidare påstod Mario att ”Överallt i kapitalismens historia [då inkluderat England], där lönearbetet etablerats, måste det till ett fackligt försvar för att löntagarna inte ska exploateras till omänsklighet.”. Med andra ord menar Matteoni att det enda som orsakade reallöneökningar för arbetare var facklig kamp.

Men hur står det till med dessa två historiska påståenden? Är de faktum? Som det insnöade historiefreak jag nu är så har jag en del dammiga volymer i bokhyllan, bla historieprofessorn Norman McCords British History 1815-1906. Enligt McCord så steg snarare reallönerna hos löntagarna kontinuerligt från 1820 och framåt. Bevisen för detta är många. Att kvinnor föredrog att jobba i industrier framför att bli husor skapade arbetsbrist vilket aristokratin bittert klagade på. Jämförelser mellan köpkraft av medellöner 1750 och 1850 tyder på dubblering över dessa hundra år som nästan helt skapades efter 1820. Det fanns naturligtvis kriser då också, som från 1837 och ca 5 år framåt med en enorm arbetslöshet och mycket lidande som följd. Från 1860 är reallöneökningarna än mer uttalade. Detta ledde även till minskad fattigdom. Trots att staten satsade mer och mer på stöd till fattiga så sjönk de som kvalificerade sig för detta från 8,8 % 1834, 5.7 % 1850 till 3,2 % 1880. Ekonomisk utveckling minskade andelen personer i extrema låglöneyrken som jordbruksarbetare, och ökade andelen utbildade arbetare. Alltså sjönk inte lönerna i och med att industrialismen dominerade Brittisk ekonomi.

Men hur stod det till med fackföreningarnas del i dessa löneökningar? Fackföreningar uppstod visserligen någorlunda tidigt, men var i början väldigt få och små. Ca 1840 fanns det inte mer än 8000 fackföreningsmedlemmar i hela Sheffield som var en industristad av rang med 111.000 invånare. De få förbund som fanns tidigt var dessutom synnerligen specialiserade för utbildade arbetar inom ett speciellt yrke och fungerade snarare som utestängande skrå mer inriktade med gaddarna mot outbildad arbetskraft än arbetsgivare. Så sent som 1880 var anslutningsgraden knappt 10 % av manliga arbetare i landet (och knappats några kvinnor alls). Det var inte förrän från 1890-talet som fackföreningar började växa så de kunde spela en inflytelserik roll i samhället. Vad som däremot fanns mycket tidigt och med väldigt många medlemmar var ”Friendly Societies” De fungerade inte som fackföreningar i socialdemokratisk bemärkelse med strejker och kollektivförhandlingar. Det var snarare klubbar som slöt sig samman för att samla pengar åt arbetsskadade inom gruppen, åt änkor (och deras barn) som dött i arbetet, hjälptes åt med sparande för att få bättre ränta hos banker.
Så för reallöneökningarna innan 1890 har Englands fackförbund inget med att göra. Alltså är industrialiseringens England ett exempel på att lönevillkor och arbetsvillkor kan förbättras utan fack, precis som en gryende arbetsskyddslagstiftning uppstod utan ett Labour.

Är det här en meningslös strid om påvens skägg? Slösar jag bort min tid? Ja ett visst mått av världsfrånvänd navelskådning är det allt. Men låter man politiska motståndare komma undan med historiska lögner så låter man dem definiera hur världen ser ut. Då blir det svårt att vinna debatter. I det här fallet användes dessa ytterst tveksamma historiska påståenden som bas för att vinstintresse inte kan vara bra för löntagare.

Och debatten med Mario Matteoni? När jag bemötte honom med ungefär med samma argument som här så förstod han inte varför sådana detaljer var viktigare. Han ville inte kännas av kritiken och ville inte behöva styrka sina uppgifter. Han sprutade snarare ur sig nya tvivelaktiga påståenden om Kina och översvämningen i Pakistan. Men han lär inte snacka om Englands industrialisering och facket på samma sätt. Lite nöjd är jag….

Uppdatering 2010-08-14: Efter LOs argumentsfria och troligtvis kontraproduktiva inträde i valrörelsen så har Rörelsens historia börjat användas i debatten. I försvar av LO använder Vimmebry-sossen Högberg en synnerligen färgad historiebeskrivning varför alla skall rösta rödgrönt. Tydligen är den stormrika arbetarrörelsen som har haft monopol på Riksdagsmakten ” jagad av de som har makt och pengar”. Och en politik som främst ledar till att arbetare har mer kvar av sina eget intjänade pengar efter skatt är ett hot mot ” medlemmarnas intressen”. Då är nog Peter Andersson närmare sanningen när han förklarar även LOs ”elaka ton” i deras kampanj med att LO känner sig hotat. Hotat av att den gamla sosseordningen att LO ger partiet medlemmarnas pengar så länge sossarna ger LO skattebetalarnas pengar för evigt skall brytas. Det håller jag med om. Med ett SAP kring 30 % hoppas jag att LO börja fungera som en vanlig fackförening som sätter sina medlemmar först istället för partiboken.