Desperata utspel på upploppet påvisar socialdemokratins dilemma

Dagarna till 19 valet tickar ner och manöverutrymmet krymper snabbt för våra politiker. Värst är det för de desperata rödgröna som i princip har prövat rubbet nu. Det exemplifieras väl av SEKO-pampen Janne Rudén som på två dagar hunnit med att kalla Maud för Saddam till att skylla helgens tragiska tågolycka på regeringen. Inget är för lågt. Sista striden är här, åtminstone för Mona.

Men tydligen finns det några halmstrå kvar. Bara idag såg vi två passera revyn i Svenska Dagbladet. Dels Michael Wiehe, de rödgrönas Castrokramare med kändiskompisar som gick till angrepp mot Alliansen. Men frågan är om det är den diktaturkramande ytterlighetsvänsterns uppbackning är vad de rödgröna behöver när de vill locka till sig osäkra mittenväljare fem i tolv. Dessutom var inlägget synnerligen förvirrat skrivet där författarna inte kan bestämma sig om de är emot Alliansregeringen, eller de senaste 30 årens regeringar som enligt författarna är skyldiga till att ”klyftorna vuxit”. Det senaste innefattar ju förövrigt främst sosseregeringar med både Palme, Ingvar Carlsson och Persson som statsministrar. Det är en kritik från en sådan extrem och verklighetsfrånvänd vinkel då den alltså drar alla partier över en kam, förutom möjligtvis Ohlys röda gäng förstås. Det är stjälp inte hjälp för Mona. För min del väntar jag snarare på att Michael Wiehe skall deklarera att nyliberalismen har tagit över hans kära Kuba, nu när ½ miljon statsanställda kubaner förlorar jobben…

Det andra halmstrået kom från Mona Sahlin själv, ackompanjerat av Wanja Lundby-Wedin (som tycker att hennes egna medlemmar är okunniga) och den evigt klagande Östros. ”jobbpolitik går ut på att sänka lönerna” påstår trojkan. Inlägget håller, om möjligt, lägre nivå än Wiehes revolutionära cell från Café Opera. Sahlin & co utgår ifrån att väljarna inte klarar av att se skillnad på inkomst före skatt och efter skatt. Tack och lov är vi väljare inte fullt så korkades. Jovisst, regeringen hoppas att jobbskatteavdraget skall minska löneökningarna. Men orsaken till detta är för att en mindre kaka av lönen går till skatt och mer blir kvar i arbetarnas plånböcker. Då blir behovet av löneökningar mindre. Alltså handlar det INTE om mindre pengar till löntagarna efter skatt. För arbetarna blir det alltså ingen skillnad. Men det blir fler jobbtillfällen förstås.
Att opinionsvindarna skulle vändas av sådana här undermåliga och genomskinliga debattinlägg kan knappast någon tro på. Men vi kan undra varför de rödgröna fortsätter leverera självmål. Jag skulle snarare vilja påstå att dessa två inlägg är exempel på att Alliansens av egen skicklighet har placerat socialdemokraterna i en mycket svår situation som de inte kan ta sig ur. För det första så har en stabil Allians lett till att en krympande socialdemokrati har tvingats hämta stöd av tveksamt värde från sådana som Ohly och Wiehe. Det finns ju ingen annan att samregera med. Om socialdemokratin vill rucka på Alliansen måste sossarna långsiktigt och konsekvent röra sig mot mitten för att komma åt mittenväljare och /eller försöka vrida något av Allianspartierna ur samarbetet. Men under Sahlin har socialdemokratin inte utvecklats åt något bestämt håll utan spretat hit och dit, samtidigt som man ger sken av att stå still, för att till slut gå till sängs med parian vänsterpartiet. Det har straffat sig. Sedan de rödgröna presenterade en gemensam politik så har opinionssiffrorna dalat. För det andra så har Alliansen med jobbskatteavdraget visat att skattesänkningar kan vara alla till dels, fattig som rik. Detta har inte ett fossiliserat socialdemokratisk parti kunnat bemöta. I början viftade man med sina slitna röda flaggor och påstod de att det var en omänsklig politik. Sedan kom det rödgröna valmanifestet där dessa förhatliga jobbskatteavdrag till största delen skulle bli kvar. Och nu några dagar innan valet så är det en del i en mystisk konspiration att sänka löner. Det socialdemokratiska svaret på Alliansens har blivit rörigt och motsägelsefullt. Dagens inlägg gjorde det knappast lättare för väljarkåren att veta vad socialdemokraterna egentligen vill, och än mindre ifall de har sina rödgröna kompisar med sig.