De fiiina liberalerna

Jag har tidigare skrivit om hur viktiga de fristående liberalerna är och har varit för Alliansen. Men jag får känslan av att det knakar något i fogarna i denna symbios. Det jag har i åtanke är snack om proteströsta hit och dit, samt bilda nya partier som vi kunnat höra i och efter valrörelsen. Till viss del är även kritiken nödvändig, framförallt nu. Som Timbros nya chef skriver så riskerar årets valvinst bli en pyrrusseger ifall borgligheten inte kan utvecklas. Konflikten är också naturlig. Det är lättare att enas mot en förd politik, än att enas om en förd politik. Det har också alltid funnits en viss inbyggd friktion mellan partipolitikens pragmatiker och fristående debattörers mer ideologiska referensramar. Ryggradsreflexen är att skylla detta på regeringen och Reinfeldt för att de blivit för sossiga och fega. Men jag tycker inte de är ensamt skyldiga.

Det finns ett tråkigt och tröttsamt beteende hos en hel del liberaler att nedvärdera andra liberaler. Likt någon form av inkvisition far de runt i media och i bloggosfären där de dunkar sin motsvarighet till katekesen (valfri pocket av Ayn Rand), i huvudet på sina forna åsiktsvänner skrikande sitt cri de guere ”det är inte liberalt”. I något som närmast för tankarna till religiösa bokstavstroendes kamp om betydelsen av någon obskyr Bibelmening anser de sig ha totalt tolkningsföreträde i enskilda frågor. Andra liberaler med andra tolkningar är inte mer värda än kattskit, och devalveras till lägre nivåer er än klassiska åsiktsmotståndare. Miljöpartister, som tex vill förbjuda köpcentra och inrikesflyg söder som Dalarna benämns betydligt mer respektfullt än valfri Alliansföreträdare. Mer en regel än undantag så görs också en närmaste absurd vantolkning av vad de utpekade liberala kättarna faktiskt står för.

Det finns sorgligt nog många exempel på det här. Värst utsatt är utan tvekan folkpartiet och Jan Björklund som beskrivs av dessa liberala inkvisitorer som värre än hin håle himself. Under hans ledning påstår tex Amanda Brihed ( för detta Fp nu liberaldemokraterna) att partiet är för exempelvis ” eonlånga fängelsestraff, piskor, preussiska marscher i skolan” vilket troligtvis är svårt att finna i partiprogrammet. Hennes liberaldemokratiske polare Torbjörn Jerlerup (också tidigare Fp) menar att jan Björklund har en Sverigedemokrat som spökskrivare. Orsaken är att i nya skollagen skall kristendomen, prioriteras högre än andra världsreligioner i undervisningen. Man kan stilla undra vad för sorts monster Torbjörn anser var spökskrivare när den nu använda skollagen klubbades igenom 1985 där ENDAST kristendomen av alla världens religioner är omnämnt. Vartenda inlägg från dessa debattörer understryks med ett avslutande utlägg om varför de står för liberalism, men ingen annan. L-ordet har använts och inga mer argument behövs.

En annan liberal med förkärlek till Allianskritik är Neos Mattias Svensson. Själv röstade Mattias på miljöpartiet. Detta förklarar han med hjälp av ett synnerligen selektivt urval av miljöpartiförslag som han ställer mot ett lika selektivt urval av Alliansförslag som han ogillar. Det verkar som att Mattias endast kan rösta på borgerliga partier i opposition, då de vid makt är tvungna till viss kohandel. Självklart kan man tycka att avståndet mellan Alliansen och exempelvis miljöpartiet är försumbart, om man envisas med att betrakta svensk politik från månen. Frågan är då hur stor bäring ens politiska analyser får för mer jordnära liberaler.

Mer konkret verkar Mattias Svensson tillsammans med Fredrik Segerfeldt siktat in sig på Israel-Palestinakonflikten där de menar att många liberaler är på för okritiskt Israelvänliga. Det finns säkert exempel där dessa båda debattörer har rätt, men det skvallrar knappast det fall om de valde att skjuta in sig på. Med krigsrubriker anklagade de nämligen folkpartisten Mathias Sundin för att tysta Israelkritiker. Nu visade sig dessa båda annars så nogsamma debattörer slarvat rejält med fakta. Kritiken Mathias Sundin framförde var mot en offentligt finansierad utställning i ett bibliotek där Förintelsen devalverades. Mig veterligen är inte yttrandefrihet detsamma som att ha rätten till att få utrymme eller ekonomiskt stöd att yttra sig. När dessa fel hade klarlagts gömde sig Mattias Svensson bakom att Sundin hade använt sig av förhatliga EU-definitioner och hur som helst stoppades en utställning vilket enligt Mattias inte är ”liberalt”. L-ordet har använts varför inga argument behövdes. Fredrik Segerfeldt har valt en annan taktik, dels genom ett ganska ovidkommande argumenterande varför han själv tycker att devalvering av Förintelsen inte är antisemitism (se kommentar *). Men det har ju inte med om någons yttrandefrihet har inskränkts eller ej. För det andra menar Fredrik att det här med att det var en offentlig finansierad utställning skulle vara en efterkonstruktion, vilket är svårt att förstå då detta faktum var känt från början. Intressant nog drogs även en facebook-grupp kritisk till en liknande utställning, med i Mattias Svenssons fördömande och kallade dem för ”en brölande hop”. Detta trots att det står klart och tydligt att denna grupp manar till bojkott och ta ställning utan att det nämns med ett ord något om förbud. Är inte kritik och bojkott en del av yttrandefriheten?

Det intressanta är att dessa liberaler påstår att de vantolkas av sina kritiker. Men vad som är slående är deras egen maniska viljan att göra andra liberales åsikter mer extrema än var de är. Med dåligt uppbyggda argument, svallande tonläge och många gånger färdiga beskrivningar ärvda av vänstern pågår därmed en fullkomligt meningslös debatt. Om den skall göras meningsfull borde vi återgå till fakta och argument istället för att utnämna något till att ”det är inte liberalt”. Det sorliga med denna raljerande ton är att annars kommer många liberala debattörer att förlora genomslag. För vi får inte glömma att det inte bara är de borgerliga partierna som är beroende av de oberoende opinionsbildarna. Liberaler likt Mattias och Fredrik får ju större genomslagskraft med sina annars briljanta funderingar, just för att de samtidigt har en resonans inom så många riksdagspartier. Men hur många borgerliga väljare vill i längden lyssna på ett knippe liberala sekter eller enskilda isolerade liberala debattörer som på kammaren utmålar borgerliga politiker och partiledare till monster?

* Orsaken till varför devalvering av Förintelsen anses vara antisemitism är lättare att förstå om vi ser tillbaka några decennier. Innan allehanda Palestinagrupper och Ahmadinejad började använda sig av detta så var det framförallt en retorik som var reserverad för och nogsamt nyttjad av nynazister, framförallt i Tyskland. Orsaken var troligtvis att det var/är förbjudet att förneka Förintelsen där. Vad man istället gjorde var att skriva artiklar om de allierades bombkrig mot Nazityskland med kraftigt uppförstorat antal civila offer. Detta bombkrig kallade man för ”the real holocaust”, med en uppenbar antydan om att Förintelsen inte var riktig utan påhittad eller överdriven. Denna taktik var (och är väldigt ofta än idag) i egentlig mening rent Förintelseförnekande.