Medelklassjakten i framtiden

Nu när moderaterna satt Sofia Arkelsten och Anna Kindberg Batra på starka poster så är det en tydlig signal att partiet har som mål att ständigt förnya sig och inte låta någon bli för hemmastad och försoffad i sina egna domäner. Det betyder inte att Per Schlingmann är ute i kylan. Per är ju en av skaparna av nya moderaterna som har tagit ett starkt grepp om mittenväljarnas röster, till stor vånda för socialdemokraterna, men även en del huvudbry för centern, folkpartiet och Kd. Moderaterna leder idag jakten på medelklassens röster med hästlängder. Det krävs av de andra partierna att också uppvisa förnyelser om de vill vara med om att slåss om dessa väljare.

Som jag tidigare påpekat så lär dessa röster bli framtidens främsta slagfält i svensk politik. Men som jag även skrivit om så är det högst osäkert om socialdemokraterna kommer att klarar av den förnyelse som krävs för att med i fighten på allvar. Jag har inte ändrat åsikt, delvis styrkt av att Morgan Johansson har proklamerat att sossarna måste gå vänsterut. Visserligen talar både Morgan och många av hans partivänner om att man skall vinna tillbaka medelklassen. Men det är ett perspektiv från 70-talets Sverige (undantag finns som Johan Westerholm). De vill tillbaka till det Sverige dominerat av att medelklassen betalar en stor del av sin inkomst i skatt och sedan får tillbaks en del av pengarna i ett allomfattande bidragssystem. Alltså genom att vi alla var låsta i ett system där även människor med inkomst och arbete var beroende av bidrag från staten så skulle vi fostras till att också acceptera den proportionerliga skatten som påstås generera jämlikhet och solidaritet (vilket jag ifrågasätter) och där en allmäktig stat bestämmer stora delar av vårt liv åt oss.

Men jag tror inte det kommer att gå. För det första var inte detta system ekonomiskt hållbart. En del av det var ATP-pensionen som mest liknade ett albanskt pyramidspel där framtidens generationer fick bära bördan av allt fler pensionärer. Det har också skapat en ekonomisk verklighet i Sverige där allt färre jobbande i privatsektorn skall bära upp den stora massan av offentliga utgifter i form av skattefinansierad välfärd och bidrag. Orsaken varför denna ordning långsamt har övergivits av både borgerliga och socialdemokratiska politiker sedan 1980-talet är ju för att det inte fungerade. För det andra så är bluffen avslöjad. En del i detta system är ju att vi svenskar faktiskt har väldigt svårt att veta vad vi egentligen betalar i skatt. På lönekuvertet står visserligen vissa skatter uppräknade, men inte vad som redan är dragit på vår lön för att betala vår pension och sjukersättning. Men via RUT och ROT har vanliga medborgare kunnat se hur stor procent av som egentligen försvinner in i systemet när dessa avdrag ej är aktuella. Det har påvisat för oss vilket svart hål den svenska modellen faktiskt har varit och väljarna har därmed föredragit politik där medelklasstransferering har minskats till förmån för jobbskatteavdrag. Detta betyder inte att mittenväljarna är egoister, vilket är en populär sosseförklaring. Nej men vad som nu krävs av väljarna är ett annat välfärdssamhälle som är mer slimmat, där det offentliga skall stå för välfärdens kärna till förmån för de utsatta, men utan lägga sig i medelklassens privatekonomi eller val av skola eller vård. Vi vill bestämma mer själva, för att det bevisligen blir bättre då. För det tredje så är de lockrop mot mittenväljarna som Morgan & co samlar sig bakom förkortning av arbetstiden och mer semester (Daniel Suhonen var den första att föreslå detta). Jag håller med Per Hagwall att detta ter sig som politiskt självmord. Det var ju just dessa orimliga krav från socialdemokraternas rödgröna allianspartners som låg sossarna i fatet. Det skrämde bort många som snarare lockades av Anders Borgs ordning och reda i statsfinanserna. Varför skulle 35 timmars arbetsvecka bli så mycket bättre när försäljaren bär en röd ros på rockuppslaget till skillnad från en maskros?
Nu är det inte bara sossarna som har förlorat mittenväljare till moderaterna. Även folkpartiet och centern måste, åtminstone på lång sikt, ta tillbaka dessa om inte partierna skall försvinna under 4 %. För det krävs det också förnyelse. Men för liberala borgerliga partier så finns där en inte så liten möjlighet. Alla har sina svagheter, även de nya moderaterna. Den mest svidande eftergiften Reinfeldt har accepterat för att bli samhällsbärande och för att nå mittenväljarna är Rörelsens syn arbetsmarknadspolitik med LAS. Denna rigida modell ger stora säkerheter till dem som har jobb, men också höga trösklar för de som behöver komma in på arbetsmarknaden. Därmed är det en bidragande anledning till många av våra problem. Exempelvis hög ungdomsarbetslöshet, samt en hög arbetslöshet bland invandrare vilket har bidragit till misslyckad integrationspolitik och Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. Vidare så har den hindrat tillväxten av jobb i privat sektor vilket inneburit att det idag inte finns fler arbeten i näringslivet än 1950. Det är alltså inte bara integration och jobbpolitik, som hänger ihop, utan även företagarnas villkor.

En utmaning av dagens arbetsmarknadsmodell är en möjlighet för Centern att fortsätta bedriva en företagsvänlig liberal politik in i framtiden. Men för det krävs det ett förnyat och långsiktigt tag för att bilda opinion kring dessa frågor. Centern måste tala mer om politik generella termer för att komma ifrån denna ständiga (men osakliga) kritik om att antigen ge upp landsbygden eller för den delen vara böndernas intresseparti. Centern måste också våga tala om integration. Ej heller går det att låsa in sig i för tekniskt snack om företagsvänlighet. Vi måste visa att bra företag politik kommer alla till del, även löntagare (och de som vill bli löntagare) samt de som behöver stöd av samhället. För ju fler företag som skapas och som anställer, ju fler är det som kan få jobb, och ju säkrare blir vår välfärdsmodell. Så utmanar vi den politiskt dominerande kampretorik från 1900-talet där företagare ställs mot löntagare. Detta är ett opinionsbildande som Centern måste bedriva i opposition till den nu förda politiken inom Alliansen, men samtidigt som man är en del av samma Allians. Det ställer höga krav både på taktisk finkänslighet och tydligt budskap. Därmed förefaller det perfekt för Annie Johansson att riva dessa frågor åt centern. Annie är ju ett framtidsnamn inom partiet och då hon tyvärr inte fick någon ministerpost så skulle hon kunna driva sådana frågor utan att för den delen kunna anklagas för att vara otrogen mot regeringen.

Ifall det skulle lyckas så är troligtvis inte moderaterna sena på att ge med sig. Även de vet vårt lands svagheter. Och Alliansen behöver reformriktning på framtiden för att inte verka för initiativlös.