Socialdemokratiska gräsrötter i vägen för förnyelsen

Socialdemokraternas jakt efter vad som gick fel i valet, vem som skall bli ny partiledare och hur den deras nya politik skall se ut fortsätter. Aldrig någonsin har Sveriges största parti visat upp en sådan brutal maktkamp inför öppen ridå där partikollegor attackeras och detroniseras. Urban Ahlin är tex troligtvis rökt inom rörelsen efter att ha snackat med jänkarna. Däremot verkar medieanalysen av rosornas krig ha mognat en aning. I början ställdes uttalade höger- och vänsterkandidater mot varandra i helsidesartiklar i våra tidningar likt boxare i ringen. Det enda som saknas är en skorrande smått sluddrande röst som presenterar ”in the right corner champion of political correctness Mikael Damberg, and in the left corner Veronica Palm defender of even higher taxes”. Eller varför inte klasskampssluggern Morgan Johansson mot nytillskotten i Alliansens fanclub i ekonomisk politik, Thomas Östros? Jag måste erkänna att alla dessa uppräknade kandidater hade varit spännande val, trots att en del av dem står för en politik som jag anser vara direkt absurd. För alla av dem hade fört med sig en nydaning av socialdemokratisk politik, antingen åt höger eller vänster. De skulle alla röra om i grytan och därmed göra sossarna betydligt mer intressanta, på gott och ont, ifall de fick chansen.

Men när jag tittar i min kristallkula så är det ingen av dessa som kommer att väljas till partiledare i februari. Det blir i stället Sven-Erik Österberg (troligtvis utan konkurrens och helt unisont om det följer sosselogik). Det är också Sven-Erik Österberg som träder fram som favorit i de mer balanserade analyserna i media. Men om han väljs lär det inte bli mycket till nydaning. Orsaken är att han varit en av Mona Sahlins förtrogna och därmed är en del i den nu valda politiken. Dessutom kommer han inte att väljas på ett mandat av att förändra. Han är snarare favorit för att han är trygg och att han står nära den socialdemokratiska mitten likt ett tyst neutralt massiv mitt i ett pågående rosornas krig. När kännare inom och utanför partiet skall beskriva hans största styrka så blir svaret knappast spännande, och inte omnämnande av sakpolitisk kamp, utan att ”han har stark förankring inom rörelsen”. Med andra ord gillas han av LO och en den gråa massa av jantelagsfrossande förtroendevalda som kräver att man gått långa vägen genom partiet för att nå toppen (vilket exkluderar en viss mediakåt Bodström). Med Sven-Erik lär partiets modernisering begränsas till i ett par nya facebook-grupper, några nya bloggar skrivna av fler hetsiga SSU-adepter och att Sven-Erik tvingas på ett ständigt twittrande. I övrigt lär det tuggas på i samma fotspår.

Jag gissar att en hel del socialdemokratiska gräsrötter, debattörer och bloggare kommer att gnissla tänderna och knyta nävarna i fickorna när jag får rätt (jag vet, ganska självsäkert skrivet), även om de av rent taktiska skäl officiellt lär sluta upp bakom sin nya partiledare. För de kommer att känna sig snuvade på en förnyelse vilket de krävde. Men orsaken till att Sven-Erik lär vinna är inte någon mystisk toppstyrning av rörelsen eller fulspel i korridorerna på Sveavägen 69 av pampar som desperat klamrar sig fast på sina topp-positioner. Orsaken är de som kommer att bli mest upprörda, de socialdemokratiska gräsrötterna.

Socialdemokraternas inneboende problematik är att dess aktiva som grupp står rejält till vänster om väljarkåren i åsikter, och även till vänster om dem som röstar på partiet i val. Därför kommer de aktiva inte att acceptera en Damberg och den politik som han skulle föra med sig till partiledarposten. Den är på tok för Allians-ig för att sosse-kadrerna skall kunna svälja den. Skulle en Högberg eller Moberg, en Peter Johansson, eller sossarnas svar på svensk damtidning på Allliansfrittsverige vilka alla skrivit otaliga rader om hur omänsklig Borgs ekonomiska politik är, skulle de kunna svälja tex Östros Allians-lika medicin? Skulle s-infos alla skribenter som i år tuggat fradga i blotta omnämnandet av Jan Björklund och skola, kunna acceptera en Damberg som utan problem gör gemensam sak i betygsfrågan med Alliansen? Nej jag tror inte det. Men samtidigt finns det en gnutta pragmatism inom rörelsen också. De vet att en vänstersväng med Veronica Palm, även om de personligen gillar den, skulle omöjliggöra de medelklassröster som partiet behöver för att vara i närheten av makten.

Med andra ord blir Sven-Erik Österberg det som är lagom och ljummet, det bekväma men föga spännande alternativet. Han är det enda möjliga alternativet när gräsrötterna vägrar förnyelse. Problemet är ju bara att en bekväm status quo inte hjälper ett socialdemokratiskt parti kring 30 % som redan förlorat ¼ av sin storlek på 8 år. Den arbetande medelklassen har ju redan lämnat skutan.