Ett svajigt prejudikat är en björntjänst till västs vänner

Det har varit en hel del glada tillrop för att FN och väst äntligen har fått nog och försöker stoppa Gaddafis massmord på Libyens folk med militära medel. Även om jag stödjer ingripandet helhjärtat så är jag inte lika positiv till vad det betyder. För min del vill jag nämligen ha ett globalt aktivt väst som gör allt i sin makt för att göra sig av med tyranner likt Gaddafi. Men omständigheterna som har lett fram till Nato-planen över Libyen snarare påvisar en motvilja från väst att spela en sådan roll, och en västlig impotens mot omvärlden.

Låt oss först begrunda impotensen. Både USA och EU ställde som krav för ingripande att arabförbundet och FN skulle ge sitt godkännande. Nu hände det mirakulöst nog. Men vad hade hänt ifall Marockos kung eller despoten av Syrien hade ansett att omvärldens ingripande i libysk inrikespolitik (även om ”politik” i det här fallet handlar om massmord) skulle vara ett olycksbådande prejudikat och ett hot mot den egna absoluta makten? Vad hade hänt ifall Putin ansett att ”korståget” mot Gaddafi måste förhindras och Ryssland använt sitt veto i säkerhetsrådet? Hade då Obama och EU låtit Gaddafis mördarpack obehindrat fortsätta sitt vidriga arbete? Vad innebär detta lama prejudikat nästa gång i nästa land då världens alla ledare inte håller med? Och vad kommer att hända i Libyen om omvärlden trångsynt följer ännu ett halvhjärtat FN-mandat som visserligen ger rätt att hindra regimens mord på egna befolkningen, men inte ger rätt att göra sig av med roten till detta onda som är regimen?

Västs motvillighet oroar även, både i detta specifika fall och i andra närliggande fall. Barack Obamas utrikespolitik har visat sig vara kliniskt fri från visioner. Den kan sammanfattas med ”I am not Bush”. Det räcker inte för världens enda supermakt. I vartenda land där det korrupta ledarskapet utmanats av folket så har Obama stått fullkomligt handfallen. I just Libyen vilket varit en fiende till USA sedan länge, så verkar det inte ha funnits någon form av amerikansk kontakt med oppositionsrörelser eller amerikanska drömmar om ett demokratiskt Libyen post-Gaddafi. Hur är det möjligt? Hårt trängd av de vänsterdemokrater som engagerade sig intensivt i hans presidentkampanj så är nu Obama synnerligen motvillig till att agera i Libyen och verkar vilja avsäga sig ledarskapet för koalitionen så fort som möjligt.

Och EU då? Tja det har ju inte gått snabbt direkt att komma fram till ett militärt ingripande. Istället för att bli den demokratiska supermakt som kan ta vid då USA sviker och vara en garant för frihet, så verkar snarare vår union söla ner hela processen och låter de mest pessimistiska bestämma farten. Bara för att Angela Merkel inte hare varit intresserad så har nu hela EU väntat på tok för länge på ett ingripande och därmed kommer många fler libyska oppositionella betala med sitt liv, än om Cameron och Sarkozy hade fått köra sitt eget race.

Osvikliga FN-entusiaster likt Pierre Schori må gilla denna tvekande lösning där omvärlden får ingripa för att förhindra blodbad, men inte avsätta regimen som utför blodbadet. Men vi andra borde se på det med mer skepsis. Ett halvhjärtat involverande i Libyen riskerar att skapa ett långt krig eller en hopplös förhandlingsfred med den galne diktatorn. Och prejudikatet då? Nja, om jag hade varit oppositionell i exempelvis Iran, så hade jag nu vetat att väst inte kommer att vara mycket till hjälp. Om jag hade varit georgier och oroad av Putins maktambitioner så skulle jag nu veta att väst inte kommer att vara mycket till hjälp. För USA och EU ingriper från och med nu bara när alla håller med.

Ps, intressant att ytterlighetsvänstern internt bråkar om man skall stödja krig mot en mordisk diktator eller vara mot västs militarism som kan stoppa en mördare