Aktivism mot nassar är kontraproduktivt

Efter förra helgens nazidemonstration i Stockholm, med dess sedvanliga våldsamma motdemonstration har det utbrutit en debatt. Egentligen är det inte så mycket till debatt för den har varit väldigt ensidig. Det är Aftonbladets bolsjevikiska kulturredaktion som anklagat regeringen och ”liberaler” för att inte delta i kampen mot fascismen. Orsaken är att EU-minister Birgitta Ohlsson meddelat att nazidemonstranter och de våldsamma motdemonstranterna är av samma skrot och korn. Samt att liberaler inte velat ansluta sig till den vänster som anser att nazismen bäst motarbetas med att störa och viss mån attackera högerextremister när de använder sig av sin mänskliga rättighet att demonstrera.

Återigen gör alltså vänstern självmål. För det första avslöjar det en hel del om deras bristande demokratiska patos. Tydligen finns det enligt vänstern de i vårt demokratiska samhälle som skall undantas från den universella yttrandefriheten och mötesfriheten. För just fascisters ord bemöts tydligen bäst genom att tysta dem med vuvuzelor, och i vissa fall smällare och stenar. Det är en syn på samhället där de röststarka och månghuvade alltså skall kunna tysta små grupperingar som inte kan skrika lika högt. För min del låter det rätt mycket som den starkes rätt vilket förövrigt ju är hur vi oftast beskriver fascismen. Vänstern blir med andra ord allt mer snarlik de fascister de påstår sig vilja bekämpa. För min del anser jag att fascism och rasism bäst motarbetas med argument och upplysning.

För det andra påvisar dessa tirader på Aftonbladet-kultur en omogen historiesyn. För varenda av dessa artiklar har haft glorifierande referenser tillbaka till 20-talet gatukravaller mellan brunskjortor och kommunister i Tyskland, vilket enligt Linderborg påvisar att det (” då som nu”) var det arbetarrörelsen som ensamt slogs mot nazismen. Lustigt nog hör man från dessa håll nästan aldrig något om hur Ribbentrop-Molotovpakten försatte Europas kommunister i neutral passivitet i kriget mellan Nazityskland och Storbritannien fram till 1941. Fast om vi återgår till 30-talets Tyskland så var inte framgångar med gatstenar som satte Hitler på makten. Det var snarare framgångar i tyska Riksdagen där Hitler och hantlangare gick i koalition med landets aristokratiska elit som hade styrt Tyskland fram till 1917.

Eftersom Linderborg och kompani drar fel slutsatser av historien så klarar de heller inte av att bedöma den mer samtida frågan över hur vi bekämpar nynazismen i dagens Sverige. Det görs inte med aktioner mot högerextrema demonstrationer. Framförallt inte om motdemonstrationerna lyckas med konststycket att sänka sig till en lägre nivå än nassarna. Det är snarare ett recept som ger nynazistiska grupperingar fler anhängare då de kan leva på det martyrskap som kommer med sådana kravaller. Dessutom finns det alltid den skara av ganska vanliga medborgare som reagerar mot det vänsterextrema våldet genom att åtminstone i det tysta börja sympatisera med nynazisterna som i jämförelse med det svarta gardet verkar kunna uppföra sig någorlunda väl. Det är ju knappast en tillfällighet att Sverigedemokraterna växt med antalet aktioner mot partiets demonstrationer och hot och misshandel av dess aktiva.

Så låt oss tala klarspråk. Vänsterns antinazistiska aktioner är idag inget annat än ett egoistiskt självförverkligande, ett sätt för marxistiska sekter att känna sig viktiga. Ungefär som när fotbollshuliganer vill tro att deras slagsmålsuppgörelser hjälper laget. Men i kampen mot högerextremism är det mer till skada än nytta.

Torbjörn har kommit med liknande slutsatser.