Årets Julskratt

Att Nordkoreas diktator dog i veckan har knappast undgått någon. Inte heller de bisarra sorge- och hyllningsyttringar vi får höra från denna isolerade kommunistiska enpartistat. Men det finns faktiskt en svensk tidning som följer Nordkoreas medier i hyllningarna. Naturligtvis rör det sig om kommunistiska Proletären. Det i sig är visserligen inget nytt under solen. Västerländska socialister har det senaste seklet gjort lag av att sympatisera och berömma mordiska socialistiska enpartistater. Vi har ju vår egen Mikael Wiehe som fortfarande är Castro-förtrycket främsta megafon i Sverige, och den ideologiska jätten Jean-Paul Sartre var en stalinsympatisör.

Men Proletären tar ett steg till. Den ursäktar och hyllar Nordkoreas ärftliga successionsordning där den ”legendariske” ”landsfadern” Kim Il Sung ersattes av Kim Jong Il som i sin tur nu efterträdes av Kim Jong Un. Dessutom gör den det med rent etniska ursäkter då arvrike är ” i Asien alls inte ovanliga familjelösningen”.

För hundrafemtio år sedan ansågs marxism vara höjden av modernism. Det skulle ersätta de påstått efterblivna borgerliga värderingarna i samhället och skapa något nytt modernt och demokratiskt vilket skulle frigöra människan. Men vad är det idag? Jo ett hyllande av ett rent medeltida samhälle som under 1950-talet har skapat en förlegad successionsordning som alltså har används på vår planet sedan urminnes tider. Samt har mage att ursäkta denna antika struktur med etniska förklaringar vilket skulle kunna översättas till ”Vi kan inte vänta oss något annat av gulingar” (säg det till invånarna i demokratiska Sydkorea). Socialismen har med andra ord blivit mossig, antik och inte så lite rasistisk, och hör hemma på historiens soptipp. Det är vad realsocialismen gjort med denna ideologi.

På tal om kommunister och Mikael Wiehe så tar jag tillfället i akt att länka till Slussen-sången som det blivit så mycket rabalder om sedan nämnda Wiehe just funnit ett starkt intresse av äganderätten:

Varsågod