EU-bidrag verkligen enda vägen framåt?

Olika tidningar reagerar med all sin tydlighet olika på EUs och eurons pågående kris. Svenskan har växt i uppgiften bland annat med Roger Älmebergs artikel på Brännpunkt som åtminstone ger Cameron delvis rätt i sitt kallsinne till Merkozys räddningsplan.

De mest absurda inläggen däremot verkar nå tryck, sorgligt nog, i södra Sveriges stolthet, Sydsvenskan. Eller vad sägs om Ian Burumas artikel där Europas enda räddning är att rika nord betalar än mer för syds slöseri? Jag vet inte vem Buruma skall försöka övertyga, men inte kan det vara liberaler. För det första, exempelvis Grekland har redan varit netto-mottagare i några decennier från det eviga bidragsmaskineriet i Bryssel. Det har knappast fungerat som positiv påverkan på budgetdisciplinen i någon grekisk regering. För det andra, vi vet nu även att bidrag mellan länder, exempelvis u-landsbidrag väldigt sällan fungerar för att öka produktiviteten i mottagarländer som Fredrik Segerfeldt påvisat gång på gång. För det tredje knappast någon till höger om de rödaste vänstersossar anser att bidrag skulle kunna göra fattiga rikare, nej det fixar naturligtvis bara jobb. Om det inte fungerar på människor, varför skulle det fungera på länder? Alltså om vi vill skapa ett EU där de fattigare länderna skall utvecklas så är det knappast via bidrag vi når dit, snarare genom handel och mer frihandel.

EUs problem nu är snarare att EUs mest ivriga försvarare snarare gör unionen sämre. Orsaken är att de ser enda lösningen på alla EUs problem är en tajtare, mer byråkratisk och mäktigare union. Alla som inte håller med brännmärks som EU-motståndare, när de flesta snarare är skeptiker till var EU är på väg. Men fortsätter det så här så lär många fler bli riktiga EU-motståndare.