Ett sista desperat rytande från ett skadeskjutet lejon

Bengt Ohlssons kritik av kulturvänstern fick som väntat snabbt mothugg. I helgens morgonsoffa i TV4 nickade de intervjuade synkroniserat hur fel och ointressant hans inlägg var och i sakfrågan menade Lasse Anrell att slussenförslaget hade beslutats ”stalinistiskt”. Lasses definition av kommunistisk enpartidiktatur har minst sagt en del brister, då Stalins Sovjet skiljer sig betänkligt från Stockholms stads demokratiska styre. Idag gick då moderskeppet, Aftonbladet-kultur, till attack med Åsa Linderborg direkt mot Bengt Ohlsson, (och av någon anledning Göran Hägglund som på något mystiskt sätt skall ha närt Anders Behring Breivik vid sin barm). Rent stilistiskt och argumentmässigt så är Fredrik Segerfeldts kritik av Åsa på Newsmill fullkomligt lysande så egentligen behövs inget ytterligare sägas i frågan.

Men just Fredrik Segerfeldt existens påvisar hur besegrad kulturvänstern redan är innan debatten ens börjat. För 20 år sedan hade denna dispyt endast kunnat föras på kultursidorna. Där hade vänstern med sin hegemoni inom området kunnat vinna på ren utmattning, antal inlägg och skrivna sidor. De var normen. För att vara ärlig hade inte ens diskussionen startat för något sådant inlägg som Bengt Ohlssons aldrig hade ens publicerats på DN-kultur.

Men inte nu längre, DN-debatt var mer eller mindre tvungen att ta in inlägget för att inte bli mer oviktiga än vad de är idag. Sedan när kulturvänstern går till motangrepp via kultursidorna så möts de av argument publicerade på bloggar, Newsmill och andra nätbaserade tidningar.

Orsaken är att ingen bryr sig längre att kulturvänstern är vänster, just för att den är så pass extrem i dagens politiska verklighet att knappt någon i samhället känner igen det som de försöker beskriva i sina skapelser. Dessutom, eftersom några få stockholmsbaserade tidningar med varsin maoistisk kulturredaktion ej längre har monopol på att beskriva vår samtid så kan vi med enkelhet ignorera kulturvänstern. De är ej längre norm. Synd bara att de lever på våra skattepengar.