Ja till Europakten kräver en ny EU-debatt

Jaha då gick vi med i Europakten då. På pappret är det ingen katastrof då Sverige efter förhandlingar inte behöver följa några regler (och vi har hårdare budgetregler själva), och dessutom kan vara med på några möten, och förhoppningsvis där ha en mildrande effekt på Merkels och Sarkozys mer vansinniga förslag.

Men rent moraliskt är det en förlust då Sverige nu gett uppbackning av Europakten vilket (förutom i fallet Grekland, där ja stödjer ALLT) till viss del handlar om att Merkel och Sarkozy försöker tvinga på andra stater beslut som inte har med krisen att göra (se tidigare inlägg). Det är ännu ett fall av ett EU som är på väg åt fel håll med allt mer makt som utan tvekan kan skötas av nationella parlament mints lika bra och med betydligt större demokratisk kontroll. Frågan är hur vi kan bryta det mönstret.

Dessutom, ifall nu Sverige skall kunna ha en mildrande effekt vid dessa möten måste vi börja debattera vad EU skall göra och vad EU inte skall göra. Det behövs en principiell logisk debatt mellan våra politiker och även medborgare så det blir tydligt vilken linje vi bör hålla och vad vi vill. Vill vi ha ett EU som bygger på de fyra friheterna, eller en bidragsunion?

Vad vi inte behöver är politiskt vagt drömmande om vad EU skulle kunna göra i ett utopia då det ger utrymme för att ge EU mer makt på ytterst diffus grund. Ett avskräckande exempel på vad vi absolut inte behöver presenterades i helgen på Brännpunkt av socialdemokraterna Ylva Johansson, Olle Ludvigsson och Anna Hedh. Där påstod dessa tre sossar att ”skarpa åtgärder” för jämställdhet på EU-nivå är vägen framåt. Om vi nu för ett ögonblick frångår att jag anser att nästan alla trions förslag i sig själv är dåliga. Vad skulle det betyda att ge EU den makt som författarna föreslår?

För det första anser dessa socialdemokratiska parlamentariker att i de krisande länderna i södra Europa så skall uppsägningar och besparingar förhindras via EU då det främst är kvinnor som då förlorar jobben vilket är dåligt för jämställdheten. Men det innebär ju att vi totalt friskriver nationella politiker i unionen sitt ansvar. Populister likt alla politiker i Grekland skulle hädanefter kunna anställa några tiotusen till i offentlig sektor och sedan kräva via EU att grannländerna skall stå för notan. Är det vad sossarna vill?

För det andra menar Ylva Johansson & co att EU skall lägga sig i länders lagstiftning när det gäller kvotering till vissa yrken, diskriminering av mammor i yrkeslivet och att vissa länder går ifrån sambeskattning av familjer då det missgynnar kvinnor. Men vill vi verkligen ge den kraften till EU? Hur vet vi att det är Sveriges syn på sambeskattning som vinner i EU-förhandlingarna och inte Italiens? Om EU ges rätten att ställa krav på kön i svenska företags styrelserum och mixtra i vår skattelagstiftning oavsett vad svensk Riksdag tycker, vad har då svensk Riksdag för makt kvar? Vill sossarna göra statsministern maktlös och von Rumpuy till absolut statschef?

Ylva Johanssons inlägg är troligtvis det mest skrämmande och minst genomtänkta EU-inlägg jag någonsin läst. Om det är socialdemokraternas nya hållning i frågan så är det inte en seriös part. Vi behöver snarare en borglig interndebatt vad vi vill med EU och det så snart som möjligt. Är centern intresserad?