Alliansens arbetslinje är under den senaste veckan under attack. Det må ses som en självklarhet att regeringens politik kritiseras av oppositionen, men låt oss inte glömma att Stefan Löfven hittills, åtminstone till synes inte har velat utmana regeringen i denna fråga, utan verkar ha anpassat sig. Men nu går socialdemokraterna till attack mot arbetslinjen, dels via Aftonbladets Karin Pettersson som nyligen var en höjdare på Sveavägen 68, diverse LO-funktionärer, samt Göran Perssons gamle minister Anna Hedborg.
Kritiken verkar utgå från rapporten som visar på att Sverige inte länge har världens mest givmilda bidragssystem, utan normaliserat sig förhållande till andra liknande länder. Som om nu bidragsmästare skulle vara något att eftersträva. Jag minns ett telefonsamtal till dårmagneten Ring P1, där en person klagade på att i Sverige får man minsann inte ett engångsbidrag (förutom pensionen naturligtvis) på ca 10.000 kr som man får i Grekland som nybliven pensionär. Ja och vad hjälper det grekerna idag när de inte kan betala notan för sitt offentliga spenderande?
Men de socialdemokratiska kritikerna verkar inte bry sig nämnvärt om balanserad budget. Anne Hedberg menar att höjt tak i A-kassan är ”det mest kraftfulla omfördelningssystem vi har”. Ett sådant påstående faller på sin egen orimlighet. Det bästa omfördelningssystemet i en fungerande ekonomi är naturligtvis att arbetslösa får jobb. Annars krävs helt orimligt höga tak i sjuk- och arbetslöshetsnivåerna, vilket inget land klarar rent ekonomiskt över längre tid och flera konjunktursvängningar. Sedan tycker jag också att vi skall fungera över vilket samhälle vi vill ha och vilka signaler vi skall ge till våra medmänniskor. Läser man socialdemokraten Anne Hedbergs artikel får man intrycket att hon vill dra upp låginkomsttagare till medelklassnivå genom att försörja dem på bidrag. Vill vi det? Anser vi att vissa skall kunna få höjd standard för att andra hårt arbetande blir straffbeskattade? Och hur många väljer att INTE ett jobb i ett sådant bidragssamhälle?
Är det verkligen eftersträvansvärt? Vore det inte bättre att använda krutet till att göra det lättare och billigare att anställa så fler kan ta sig ur utanförskap den vägen? Går det ens att upprätthålla sådana bidragsnivåer som Anna Hedbergs förslag skulle kräva och ha råd med allt annat som vi vill ha i vårt samhälle? Vi har idag världens näst högsta skattetryck där 44.5 % av allt vi tjänar, fattig som rik (vilket i sig avslöjar hur falskt anklagelserna om nedmonterad välfärd är), går till staten. Hur högt anser Anna Hedberg att det kan bli?
Jag gissar att bidragspartiet socialdemokraterna kommer att få opinionen att vända. Det är ett intressant sätt att destruera det förtroendekapital Stefan Löfven har vunnit genom att helt sonika hålla tyst i frågan.
PS. Karin Pettersson ger sig även på Sven-Otto Littorin i sitt inlägg och påstår att ”Sommaren 2010 avgick han under skandalartade former”. För de som kommer ihåg så var det enda som var skandal hur Karin Petterssons Aftonbladet drevade bort Littorin från offentligheten med en smutskastningskampanj som helt saknade saklig täckning. Det var skandalen….
0 comments:
Post a Comment