Front National Del 3, från nazikollaboratörer till Marine Le Pen

Det här är alltså tredje delen av min trilogi över den franska fascismens historia (del 1, och del 2 hittar ni här). Här skall jag beskriva dess historia från och med andra världskriget fram till Marine Le Pen i årets presidentval.

Vichy

Under 30-talets slutskede var den franska fascismen hopplöst splittrad, och förbud mot uniformerade privata miliser gjorde möjligheten att ställa till problem minimal. Men så kom andra världskriget och Hitlers pansar dundrade genom Ardennerna och krossade Frankrike på blott sex veckor. Den franska regeringen avgick, men föreslog att den gamle hjälten från Verdun, marskalk Philippe Pétain, som sin ersättare. Frankrike delades upp i en ockuperad zon i norr samt en självständig zon i sydöstra delen av landet och parlamentet samlades i Vichy. Där gav de med överväldigande majoritet (Röstsiffror 569 mot 80) Pétain total makt. Pétain använde detta mandat till att bygga upp en fascistisk stat mycket efter riktlinjer av Charles Maurras. Trots det militära misslyckandet så kunde den gamle generalen inte skylla landets tillkortakommande på militären, utan ansåg att demokratin hade haft en förklenande effekt. En nationell revolution proklamerades, som snarare var reaktionär. Allt efter 1789 skulle tvättas bort.  Slagorden "Liberté, égalité, fraternité", ersattes av "Travail, famille, patrie". Även inom ekonomin var misstänksamheten mot modernism stark och det viktigaste målet blev att göra fler fransmän till bönder. Industrin sattes även de under statens kontroll, ungefär som i Mussolinis Italien. Vichy kopiera de juridiska förföljelserna av judar, homosexuella och romer från Nazityskland och skickade även franska judar till tyska koncentrationsläger.

Vad vi måste komma ihåg var dels att dessa rasistiska och fascistiska åtgärder, på inget sätt var framtvingat av Nazityskland. De var självständiga beslut efter den franska fascismens mål. Även det djupa samarbetet mellan Vichy och Nazityskland skedde på Pétains initiativ. Snarare var det Hitler som begränsade det, då han fortfarande såg fransmännen som fiender. Vidare så var alltså Vichy den enda kollaborerande stat i Europa som hade ett parlamentariskt mandat, och även ett folkligt stöd. Det gick rätt lång tid under kriget tills att Charles de Gaulles popularitet överträffade Pétains. Till slut får vi heller inte glömma att det fanns de som var värre än Vichy. De mest extrema franska fascisterna valde att samarbeta direkt med den nazistiska ockupationsmakten i Paris och ansåg att Vichy var för klent.

Militären, kolonierna och Poujadismen

 Efter andra världskriget var åter igen den franska fascismen besegrad. Pétain och de andra från Vichy dömdes för förräderi. Men en ny grogrund skapades. Det var framförallt inom armén. Orsaken var att Frankrike vid kriget slut hade återtagit sina kolonier. Men i dessa hade nu militära rörelser bildats som ville slänga ut fransmännen. Främst var det den sovjetstödda marxiströrelsen FNL i Vietnam, samt den nationella rörelsen FLN i Algeriet. Kolonierna behövdes för Frankrikes status som stormakt, men inga politiker och knappt några fransmän var villiga att betala priset för det. Frankrikes knappa medel behövdes för att bygga upp landet efter kriget. Därför gavs inte militären möjlighet att vinna, men fick inte heller förlora. Vår bild av Frankrikes krig i Vietnam har beskrivits felaktigt som vietnamesers kamp mot en överlägsen kolonialmakt. Franska fallskärmsjägare använde bla gevär från första världskriget som var så pass långa att de fick släppas ner separat från flygplan när de hoppade. Det episka slaget vid Dien Bien Phu var en hopplös kamp av några få franska regementen mot en vietnamesisk övermakt med tyngre beväpning. De flesta franska enheter bestod även till 50 % av frivilliga vietnameser. Därför odlades det inom franska armén en övertygelse om att de själva kämpade för landets bästa medan politikerna (inte oförtjänt) talade med kluven tunga. Efter förlusten i Vietnam flyttades kolonialkriget till Algeriet. Trots att materiell började bli bättre och kriget för fransk räkning gick rätt bra, så fanns dessa åsikter kvar inom officerskåren och främlingslegionerna. De gissade att de skulle bli snuvade på den militära segern av politikerna som började bli allt mer intresserade av en förhandlingslösning.

Non, je ne regrette rien

Algeriet ansågs vara en del av Frankrike och inte någon koloni, vilket rent befolkningsmässigt var en ohållbar ekvation. Där bodde 3 miljoner etniska fransmän, så kallade pied noirs, omgivna av miljoner araber och berber utan samma rättigheter. Det gick naturligtvis inte att förena med en modern demokratisk rättstat. Antingen skulle alla algerier ha samma rättighet i Frankrike, eller så skulle Algeriet bli självständigt. Men för pied noirs var universella mänskliga rättigheter inget mål. De var vana vid ett liv som utvald elit. Därmed var det naturligt att det utvecklades en antidemokratisk och rasistisk rörelse bland pied noirs, när politiken på fastlandet började inse att Algeriet var förlorat. De kallade sig Algérie française. Dess förening med den missnöjda militären blev explosiv. På tre år genomfördes inte mindre än tre statskupper ifrån Algeriet. I den första räddades republiken av Charles de Gaulle som återvände efter tio år till politiken. Men det var inte långt ifrån att kuppen hade lyckats, då varenda enhet av kvalité i franska armen var i just Algeriet som kontrollerades av kuppmakarna. De intog även Korsika med fallskärmsjägare och planerade ett angrepp på klent försvarat Paris. Men de Gaulle räddade dagen genom att bli president mycket beroende på att kuppmakarna till rätt stor del trodde att han som militär var en av dem. Men de Gaulle skapade sin egen demokratiska politiska plattform (vilket förövrigt Sarkosys parti är sprunget ur) och började förhandla med FLN med en folkomröstning 1961. Då var det dags igen i ”generalernas putsch”. Än en gång räddade de Gaulle republiken genom att via radio och TV tala direkt till de värnpliktiga soldaterna i franska armén som inte var sugna att följa sina officerare in i diktatur. Den enda enheten som följde kuppmakarna in i slutet var 1:a fallskärmsregementet i främlingslegionen, som därmed upplöstes för att aldrig igen återskapas. Dess legionärer marscherade ut ur sina förläggningar till Edith Piafs Non, je ne regrette rien. De menade vad de sa, då en hel del av dem skapade den fascistiska terroristorganisationen OAS som begick mord och sprängattentat över Frankrike under några år.

Under denna tid fanns det även fascism i Frankrike. Det var ett skatteuppror av startat av Pierre Poujade, en småbutiksägare från mitten av landet. Det utvecklades till en rörelse som var emot allt, den var mot modernism, industrialism, urbanisering, köpcentra, judar, homosexuella och en påstådd amerikanisering som det franska bondesamhället hotades av. Poujadismen stödde ett tag Algérie française, Men det blev aldrig mer än en nej-till-allt-röst, utan eget utvecklat program, varvid rörelsen dog ut.

Le Pen och Front National.

Jean-Marie Le Pen var övertygad fascist sedan ungdomen. Han sålde Action françaises tidning under studietiden och valdes redan 1956 in till parlamentet som poujadist. Han gick även med i främlingslegionen och stred i 1:a fallskärmsregementet i Algeriet, samma regemente som upplöstes efter att ha stött kuppmakarna. Han var ett personifierande av fransk fascism. 1972 skapade Le Pen, tillsammans med en före detta OAS-terrorist och en före detta Vichy-politiker, Front National (FN). Många gamla spöken från förr är alltså representerat i partiet. FN stod i början för fascism i en mix med poujadismen nej till allt vad etablissemanget var för. Med tid har partiet mognat till att bli mer konsekvent nationalistiskt, rasistiskt, anti-EU och ekonomiskt protektionistiskt, mot privatiseringar. Dess starkaste stöd har partiet haft i södra Frankrike där många gamla pied noirs bor idag efter att ha flytt Algeriet. I jämförelse med andra liknande partier i Europa som Sverigedemokraterna och danskt folkparti så har FN varit betydligt mer extremt. Att Le Pen anklagats för att ha torterat fångar i Algeriet har knappast varit till hans nackdel . Han har också förnekat förintelsen och öppet flörtat med nazism just för att Vichy-eran är en del av partiets grund. Trots det är FN det största av denna typ av partier i Europa med 10-17% av rösterna i vartenda presidentval sedan 1988, och är stabilt representerat i Europeiska parlamentet.

En av de främsta orsakerna till partiets starka stöd beror på att många av partiets åsikter är vitt förekommande över hela politiska spektret. Protektionism ställer sig i princip varenda fransk politiker bakom varför svenska liberaler tenderar att vara väldigt vilsna under franska val. Vänsterns kollektivism står mot konservativ kollektivism, utan mycket till alternativ. Därför är fascistoid kollektivism inte särskilt långt borta för väljarna. Överanvända uttrycket ”att fiska i grumligt vatten” får en helt annan innebörd i Frankrike. Presidenten Chirac försökte i valet 1993 ragga väljare med att han förstod vilka vedermödor invandrares lukt förde med sig för fransmän.

Med Marine Le Pen så har FN anslutit sig till en trend i Europa där liknande partier, som Sverigedemokraterna under Jimmie Åkesson, har slipat sin profil och blivit mer moderna. Det var länge osäkert om det extremt macho-dominerade FN skulle kunna hantera en kvinnlig ledare och den nya stilen då många sympatisörer vägrar svara på frågor i opinionsundersökningar. Men med 17.9% av rösterna har hon överträffat sin far i sitt första val. Med tiden kan hon säkerligen få FN att växa än mer.

Slutsatser

FN är Europas största extremnationalistiska parti. Orsaken är den fascistoida rörelsens långa historia som skapat en stabil grund inom väljarkåren. Mycket beror även på det politiska klimatet som näppeligen kan jämföras med något annat land i Europa. Frågan är däremot om FN kan bli så stort att det kan vinna val. Jag tror inte det. Det är en endemiskt splittrad rörelse, vars mål, ett alternativ till den rådande republiken, är omöjligt.

Lästips:

Peter Davies, The Extreme right in France, 1789 to the present

Alexander Horne, A savage war of peace, Algeria 1954-1962
Robert Paxton, Vichy France: Old Guard and New Order, 1940-1944
Martin Windrow, The Last Valley: Dien Bien Phu and the French Defeat in Vietnam.

Länkar: DN, Exp, Exp2, DN2, DN3, SVD, SYDSV, DN, SVD, DN4