I allt kortare cykler så växlar det fria skolvalets belackare sin kritik mellan att påstå att privata skolföretag som gör reklam med ipods och går med vinst, för att sedan göra helt om och mena att det fria valet lämnar de svaga eleverna i sticket i dåligt fungerande kommunal skolor. Just nu kommer dessa två kritiker samtidigt vilket blottar en logisk kullebytta. Man kan inte hävda båda ting. Antingen är friskolor sämre på att undervisa då en del av skolpengen går till vinst och glättig reklam, eller så är de för bra då bara duktiga elever väljer bort de kommunala skolorna och sämre elever blir ensamma kvar. Men det är naturligtvis inte de som ogillar skolval särskilt bekymrade för. Är man ideologiskt mot fria val så behöver man inte vara logisk.
Hur som helst är vi nu inne i en fas då främst det senare påståendet trummas in. Vi har nu fått höra att det fria skolvalet ökar skillnader i skolresultat mellan skolor (men är det samma sak som att skillnader ökar mellan elever?), att bara medelklassfamiljer väljer skola åt sina barn medan utsatta grupper och svaga elever inte gör det. De värsta excesserna kommer från några snusförnuftiga professorer från en obskyr institution vid Stockholms universitet som menar att det är medelklassens sätt att distansera sina barn från underklassens förtappade ungar.
Men det finns något av de besuttnas sårade heder av att förlora makt över denna jämmer. Samhällets politiska ingenjörer får inte längre använda medelklassens barn som bondeoffer för att uppnå sina ideologiska mål. För vissa har det ju alltid funnits valmöjligheter för sina egna barn. För snart 31 år sedan skulle en lite lintott börja skolan i Malmö. Då han och hans mor bodde på gränsen mellan två skolors upptagningsområde så tilldelades han en plats på den stora något skrämmande skolan i ett mindre bra höghusområde i staden, istället för den lilla skolan i grannområdets villakvarter. Modern blev naturligtvis olyckliga och gjorde allt i sin makt för att ändra på saken. Bland annat talades det med en kontakt (icke borgerlig kan påpekas) med politiska förgreningar i staden, och vips placerades grabben i den lilla skolan i villakvarteren.
Grabben det var jag, och jag är glad och tacksam för min mammas oro, och i min egen själviskhet kontaktens ingripande. Det är naturligtvis svårt att säga vad skolbytet spelade för roll, men det kan påpekas att jag än idag har många vänner i skolklassen jag började i, och vi var i stort alla väldigt studiemotiverade. Men min poäng är att det inte borde vara personer med politiska kontakter eller hutlöst mycket pengar förunnat att kunna välja skola åt sina barn. Eller de som bor i välbärgade områden och med närhetsprincipen naturligtvis är närmast skolor i välbärgade områden. Så var det i 70- och 80-talets Sverige. Välja borde alla kunna, precis som det är idag.
Orsaken är dels ideologisk. Barn skall inte vara skolpolitikers schackpjäser. Föräldrar skall kunna välja efter sitt huvud och sina preferenser mellan skolor och pedagogik. För hur vet vi att skolpolitikerna alltid har rätt? Jag är betydligt mer till freds med att makten över skolan sprids ut bland landets medborgare och föräldrar vilket ger mångfald. Det som passar en elev behöver inte nödvändigtvis vara rätt för andra barn. Men det behövs också för skolans skull. Skolvalets utfall är en viktig signal till samhället vad föräldrar och barn tycker. Det är uppenbart att vissa politiker och skolpolitiska byråkrater ogillar denna information, då det tvingar dem att tänka om och tänka nytt. Men det bryr jag mig mindre om.
Men visst finns det problem med valfriheten. Dels är ett problem att alla inte väljer. Men de borde vi som samhälle kunna hjälpa dem med. Utsatta grupper borde kunna få stöd i sitt skolval, så att deras barn hittar den skolan som ger dem störst chans att lyckas. För det andra är problemet att vissa kommunala skolor som väljs bort, och därmed tenderar att falla i resultat över tid, vilket det har visat sig vara svårt att ta sig ur. Men det är en utmaning som inte så lite beror på kommunala organisationers oförmåga att ta till sig skolmarknadens dom och göra något åt saken. Byråkrater är som sagt inte bäst på att förändra invanda strukturer, till och med när ruinen stirrar dem i i vitögat. Men varför skall föräldrar som väljer straffas för skolpolitikerns oförmåga till förbättring? Det här är snarare ett lysande tillfälle för väljare att kräva nytänkande, klarare ansvarsfördelning och bort med de svarta hål som den byråkrati som den kommunala skolpolitiken på vissa ställen omgivits av.
Nu när både socialdemokraterna och miljöpartiet har börjat svaja i sitt försvar av det fria skolvalet, så är det inte en öppning till bättre resultat i den svenska skolan. Snarare är det en risk för en återgång till 80-talets DDR-skola som hade ständigt sänkta resultat i och med att folkskolans gamla lärare ersattes av enhetsskolans indoktrinerade vänsterpedagoger. Där frånvaro av skolval ströp varje tillfälle hos föräldrar att påvisa sitt missnöje för vad skolpolitikerna gjorde med deras barn som insats och där jämlika resultat skulle tvingas fram genom att försumma de bästa eleverna. En sådan återgång skulle inte gagna några elever. Bättre då att ge Alliansens batteri av nyinförda reformer tid att slå igenom.
0 comments:
Post a Comment