Svenska euroförespråkare har det inte lätt nu för tiden. Vissa kämpar vidare, men i och med att risken att Grekland med flera kanske tvingats ur valutasamarbetet så är det uppenbart att vi skall vara lättade att vi har vår krona kvar. Om grekerna tvingas överge euron så kan övriga euroländer se i himlen efter de krispaket man redan skickat till Aten. Med en fallande drachmer kommer grekerna aldrig ha råd med att betala krislån i en allt dyrare euro. Om däremot alla länder lyckas bli kvar i euron så stiger kraven från de skuldsatta länderna i syd på nya räddningspaketochstimulanspaket som naturligtvis kommer att betalas av de skötsamma medlemmarna.
Just kraven på stimulanspaket från EU och gemensamma räddningspaket likt Euroobligationer (vilket gör det möjligt för länder i syd att låna på Tysklands ränta) har varit på tapeten ett tag . Det beror på att Francois Holland valdes på ett mandat av att spendera sig ur krisen. Den sortens politik är populär bland stora delar av Europas väljarkår, framförallt i de krisdrabbade länderna som ogillat stålbadspolitiken. Därför var det många som hängde på tåget och det blev inne bland EU-positivaopinionsblidare, även här i Sverige, att tala om att statligt stimulera ekonomi.
Nu verkar luften delvis ha gått ur dessa krav. Orsaken är att den som skulle stå för kalaset inte vill betala. Merkel vet att hon inte kan försvara för sina väljare att ännu fler miljarder av tyska skattemedel skall vandra söderut. Men det finns även ren teknisk kritik. EU har som sagt slussat ner miljarder infrastrukturstöd till de krisande ekonomierna i södra Europa under decennier vilket lett till otaliga motorvägsbyggen, spanska flygplaster och Atens tunnelbana. Förutom den rent moraliska frågan varför just en sådan bidragspolitik skall vara grunden i vårt europrojekt så betyder det att mycket redan har gjorts. Det är faktiskt en övermäktig uppgift att hinna några meningsfulla ogenomförda infrastrukturprojekt i tex Grekland. För det andra är det väldigt dyrt. Omfattningen av projekt som har en chans att göra skillnad skulle kräva väldigt mycket mer pengar än som finns inom EUs budget idag. Det är frågan om ens Europas rikare länder har så mycket pengar som faktiskt skulle behövas. Det andra alternativet är att de rika länderna i EU stimulerar sina ekonomier som sedan skall spilla över på de svagare länderna. Men frågan är om denna typ av stimulans verkligen hjälper Europas svaga ekonomier? Om nu Tyskland och Sverige stimulerar, hur vet vi att svenskar och tyskar verkligen spenderar det på grekiska och spanska varor och tjänster? Dessutom åtgärdar inte stimulans det stora problemen i EUs problemländer.
Vad som är så tydligt är att främst Grekland men även Spanien, Italienoch Portugal lider brist på konkurrenskraft. Dessa länder har uppenbart för höga löner i förhållandevis till vad de producerar. Några decennier av global högkonjunktur, i kombination med att dessa länder via europrojektet kunnat låna pengar till konstgjort låga räntor har orsakat att lönerna stigit, de offentliga utgifterna har stigit, utan att politiker gjort de nödvändiga liberaliseringar och förändringar av ekonomin som de hade behövt för att även produktionen skulle öka. Det fungerade i högkonjunktur men inte lågkonjunktur. Grekland, Italien, Portugal och Spanien är idag bland de mest korrupta och ekonomiskt reglerade och ofria länderna i EU. En av orsakerna till detta är att många länder i Sydeuropa är så kallade klientstater. Politikerna förväntas ge någon till tillbaka till sina väljargrupper när de får makt, exempelvis i form av bidrag, jobb eller skattelättnader. I sådana demokratier är det väldigt svårt att genomföra sparåtgärder. Men det är än omöjligare att stimulera sådana ekonomier ur krisen.
Flera länder har också lyckats ta sig ur ekonomiska kriser med just stålbad, nedskärningar i kombination med systemförändringar. Det är icke klientstater, utan samhällen där antingen medborgarna har varit vana att klara sig själva utan statens hjälp, eller där demokratin inte bygger på gentjänster från de styrande. Se på Island, men även Estland, Lettland och Litauen.
Men ja, stålbad innebär att arbetslösheten ökar en tid. Det är en del av ekvationen. När det blir olönsamt att ha jobb i ett uppsvälld offentlig sektor pga lönereduktion eller inflation så är det meningen att människor skall välja något annat. Det är också meningen att medborgare skall bli fattigare. Detta innebär att landet importerar mindre och med tiden väljer sysselsättning och arbete som ger exportintäkter eller turistintäkter. Det fascinerande är att i Grekland så har nedskärningarna lett till arbetslöshet, men landet exporterar fortfarande lika lite i förhållande till importen. Orsaken är att de förlorade jobben nästan uteslutande är i den privata sektorn, medan de statliga jobben finns kvar. Vad som saknas är alltså strukturreformerna som förändrar Greklans ekonomi. Därför fungerar inte stålbadet.
Faktumet som blir så tydlig med detta resonemang är att europrojektet har fungerat som en skyddande kudde för Eurons svagare ekonomier. De har kunnat skjuta upp nödvändiga reformer när euron skymt ländernas svagheter, och då strukturbidragen rullat in från andra länder. Nu sitter de där mitt i en djup kris i en global recession med genomreglerade ekonomier, en arbetskraft som knapp kan tala engelska i en allt mer globaliserad värld där Kina och Indien även konkurrerar på riktigt och en väljarkår som vant sig vid välfärd som länderna inte har råd med.
Hur skall dessa länder ta sig ur detta moras? Det kräver obekväma beslut och reformer som dess politiker och väljarkår inte klarat av än så länge. Kommer euron att överleva? Det beror helt och hållet på om dessa svagare ekonomier har politisk kraft att reformera sig själva. Tyskland kan varken politiskt eller ekonomiskt dra unionen med sig in i välståndet.
0 comments:
Post a Comment