Äntligen har det uppmärksammats att en av Sveriges största tidningar har en kulturredaktion som hyllar en historisk massmördare. Jag menar naturligtvis Åsa Linderborg som under de senaste månaderna lyft fram Lenin som ett kulturradikalt föredöme i debatten. Det finns mycket man kan säga om den saken. Exempelvis det positiva i att socialdemokraten Olle Svenning tar strid mot Linderborg om att det socialdemokratiska valet i att ställa upp på demokratins spelregler var bättre än bolsjevismens blodiga klasskamp (ochtyvärr att vänstersossen Greider ställer sig bakom Linderborgs Leninvurm). Eller Roland Poirier Martinsons lysande kolumn över hur Aftonbladet med detta torgför antidemokratiska ideal. För min del tycker jag att Adam Cwejman är den mest lysande stjärnan då han påvisar det absurda i att som Åsa Linderborg mena att allt det dåliga med Sovjetunionen uppkom med Stalin. Det finns tillräckligt med massmord och elände på Lenins konto. Dessutom, Stalin uppstod inte ur ett vakuum, utan var den logiska konsekvensen ur ett bolsjevikparti och han gjorde vad som krävdes för att partiet skulle ha total makt i Sovjet. Både utrensningar, avkulakisering och massvälten i Ukraina var nödvändiga om partiets maktmonopol skulle vara totalt. Stalinism var en logisk fortsättning av Leninism.
Min egen syn på det hela är att Åsa Linderborgs syn på demokrati och diktatur borde ha varit välkända sedan länge. Åtminstone sedan hon okritiskt ställde sig bakom det så kallade motståndet mot USA i Irak, vilket betydde att hon stödde mordiska antidemokrater som sprängde bilbomber på allmän plats i Bagdad och gjorde allt för att förhindra fria val.
Vad som är betydligt mer intressant för mig är att Åsa Linderborg, som är doktor i historia, visar sig vara så otroligt okunnig eller möjligtvis oärliga när det gäller att beskriva historia. Jag menar då inte det föga förvånande faktumet att hon sällar sig till de kommunistiska historiker som envisas med att kalla oktoberrevolutionen, för revolution istället för vad det faktiskt var, en simpel kupp. Snarare menar jag exempel såsom att hon påstår att det bolsjevikiska Spartakistupproret ”födde” Weimarrepubliken. Det stämmer inte alls. De som skapade Weimarrepubliken var inte kommunister. Det var snarare de socialdemokrater (ihop med konservativa) som med spillrorna av tyska kejsardömets armé (i form av frikårer ”Freikorp”) slog ner Spartakisterna. Det var socialdemokraten Gustav Noske som skrapade ihop de fascistoida frikårerna och beordrade dem att marschera in i Berlin och göra processen kort med revolutionärerna. Och det var hans nära kollega och partivän Friedrich Eber som blev den första presidenten i den nyskapade republiken. Det var alltså antikommunisterna som skapade den kulturblommande Weimarrepubliken.
Vidare skriver Åsa Linderborg att Lenin skulle ha varit någon form av fredsvän då ”Lenin prioriterade klasskamp och revolution lyckades han dra åtminstone Ryssland ur kriget 1918”. Det är en fullkomligt horribel slutsats. För Lenin och Trotsky så innebär revolution år 1917, ett klasskrig. Det i sin tur betydde inbördeskrig i Ryssland vilket sovjeterna startade med miljoner döda, internerade och mördade som facit. I vilken värld är det fred? Dessutom kombinerade Lenin sin spelade fredsivran med försök att göra revolutionen global. Medan fredsförhandlingar pågick med Tyskland och Österrike försökte Trotsky via spioner och propaganda riktat mot tyska soldater få dessa till att starta en revolution. Men det blev det inget av, utan tyska officerare tröttnade på dessa intriganta sovjeter och återupptog kriget och tvingade fram den hårda freden i Brest-Litovsk. Så nej Lenin var ingen fredsvän. Hans ideologi utgick från att hans rörelse skulle skapa en världsrevolution vilket de facto skulle innebära inbördeskrig i alla världen länder. Låter 90-talets Jugoslavien spritt över hela världen som ett fredsprojekt?
Hur kan en doktor i historia komma undan med sådant slarv och sådana tankevurpor?
0 comments:
Post a Comment