Stefan Lövfens första skuggbudget blev inte riktigt som utlovat. Det vi främst kommer ihåg den för lär väl troligtvis bli dess extremt kreativa marknadsföring, när Magdalena Andersson försökte övertyga oss väljare att den skulle vara mer ansvarstagande med statens finanser än Alliansens budget.
Men veckans budget och skuggbudgetar påvisar, trots allt tal om trångt i mitten, att det föreligger en uppenbar ideologisk skillnad över blockgränserna. Denna skillnad är i synen på vem eller vad det är om skapar företag, arbetstillfällen och innovationer. Den är inte svart och vit, men ur gråskalorna kan vi skönja ett allt tydligare mönster.
I Alliansen budget ingår stimulansåtgärden i att sänka bolagsskatten. Om vi lägger ihop det med regeringens återkommande sänkningar av skatt på arbete så finns där en linje att det är individer och företag själva som skall skapa de nya idéer och innovationer som ger arbetstillfällen och skatteintäkter. Visst, regeringen har inte lagt ner tillväxtverket, det tydligaste exemplet på statens försök att skapa arbetstillfällen genom att premiera företag som verkets tjänstemän tror på med skattepengar. Men det går knappast att avskaffa helt då det är enda sätter för oss att få tillbaka lite smulor från vårt bidrag till EU-kommissionens ständigt växande budget. Dessutom, i Olofsson regi har man åtminstone börjat utvärdera tillväxtverkets arbete, vilket påvisat hur ineffektiv denna ack så välvillig centralplaneringen av ekonomin är. Det går tex inte ens att utvärdera att ett endaste jobb skapats av projektet ”Främja kvinnors företagande". Det blir svårt för framtida Allianspolitiker att inte dra några konsekvenser av den analysen.
Tvärtemot denna riktning så har socialdemokraterna i Stefan Lövfens regi fokuserat på att göra staten till huvudaktör i arbetsskapandet. I socialdemokraternas Affärsplanskall en uppsjö av ”innovationsråd” skapas av staten där företag och forskare inom akademin skall hjälpas till att generera jobbskapande idéer av politiker. Tydligen är det socialdemokraternas vilja att självaste Stefan själv, som framtida statsminister skall leda ett sådant råd personligen. Även miljöpartiet har flaggat för att ge pengar till en ”grön innovationsfond”.
Visst låter det lite flummigt. Men det här är själva essensen av den återkommande ideologiska vänsteråsikten, att ”politik är att vilja”. Har man bara gett sig f*n på att fixa något, så kommer det på något sätt att fixa sig. Tyvärr är det en av de mest destruktiva politiska ideal som finns, och som skattebetalande väljare världen över gång på gång har fått betala dyrt för. Det är inget fel att veta sina begränsningar i verkligheten, och som politiker agera efter det.
För hur kommer det att fungera i praktiken? Den springande punkten i denna typ av politik, blir trots allt alltid att skattepengar skall gå till företag, antingen i hopplösa samarbetsprojekt, eller direkta stöd. Vem skall då få pengarna? Ja det avgör som brukligt byråkrater, även om socialdemokraterna verkar tycka att ledande politiker skall vara med i detta arbete (vet i tusan vad som är minst illa).
Det betyder alltså än mer pengar till tillväxtverk, och liknande myndigheter, men utan någon synbar lösning på hur man gör verkets arbete effektivt. Det innebär också en växande skara byråkrater då det alltså är meningen att företag skall söka dessa pengar. Att ansökningarna inte endast kommer att bedömas utifrån hur lönsamt ett eventuellt företag kommer att bli, kan vi vara säkra på utifrån miljöpartiets gröna innovationsfond, och socialdemokraternas återkommande vilja i att förändra samhället. Jag kan se framför mig den mardrömsblankett som en småföretagare skall lämna in och redovisa hur det framtida företaget (1) motverkar växthuseffekten, (2) ger positiva genuseffekter på arbetsmarknaden, (3) främjar ”rättvis handel”, vilket förutsätter än mer byråkrater och än mindre chans till att lyckas på en marknad med riktiga kunder. Det skapar företag som inte anpassar sig efter kunder, utan efter politiker.
Visst finns det företagare som skulle kunna vinna något på denna typ av projekt. Jag kan tänka mig att den skara av bidragsentreprenörer, som exempelvis Carlos Rojas som ständigt lever på att pungslå myndigheter och kommuner i meningslösa projekt kommer att finna sig väl i en ny djungel av ansökningar. Fast den deras verksamhet har näppeligen skapat några vinstdrivande exporterande företag som anställer.
Men vore det inte på sin plats att fråga sig vilka seminarier på tillväxtverket som H&M-skaparna i familjen Persson har deltagit i? Vilka projekt för ”strategisk samverkan” har dagens svenska forskningsföretag deltagit i? Varför skall statliga byråkrater och svenska politiker kunna skapa innovationer, när dessa yrkesgrupper knappast har klarat av det förut?
0 comments:
Post a Comment