Så kom då äntligen centerns nya idéprogram. Nu skall den granskas av partiledningen, och sedan eventuellt godkännas av partiet. Men redan nu har reaktionerna blivit starka. Centerns belackare på extrema vänsterkanten (läs:Aftonbladet) har redan dödförklarat partiet för femtioelfte gången i ordningen, före detta centerpartister likt bromotståndaren Olof Johansson har på ett ganska ovärdigt sätt muttrat över att statsliberaler tar över partiet, vissa borgerliga debattörer anser att fri invandring är lika med självmord och rasisterna på ytterlighetskanten kallar lustigt nog partiet för ”extremistiskt”.
Visst finns de det som har berömt idéprogrammet också. Men det ter sig ganska barockt att centern idag är ett av de få partier som nästan helt i debatten tillåts definieras av partiets fiender. Så som en flugviktad motvikt tänkte jag nu beskriva mina tankar om detta idéprogram och hur jag uttolkar det.
För det första får man inte glömma vad ett idéprogram är. I demokratiska partier som inte önskar förändra samhällen med en irreversible revolution så är ett idéprogram en riktning, inte en position. När en fullfjädrad kommunist beskriver utopia så är det en position som vi aldrig kan ta oss tillbaka ifrån. Men demokratiska processer är reversibla, varvid långtgående mål snarare blir en utstakad kurs i mer sansade parlamentariska partier.
Med det i bakhuvudet så ter sig många förslag betydligt mer modesta än vad partiets kritiker försöker utmåla av det hela. Hur kan tex en strävan mot ”en plattare skatt” anses vara extremism i Sverige, som är det land i världen med näst högst skattetryck? Det faller på sin egen orimlighet. Snarare borde de som förespråkar högre skattetryck avisas som verklighetsfrämmande galningar. Detsamma gäller visionerna om arbetsmarknaden. I en verklighet där ungdomar och invandrare har betänkliga problem med få ett jobb så borde försvararna av status quo avfärdas som besuttna egenintressen. Det betyder inte att centern är fackföreningarnas svurna fiende. För även fackföreningar kan ändras och omfamna verkligheten, och måste spela en roll i en flexiblare arbetsmarknad.
Den främsta kritiken har hittills riktats mot centerns vision om fri invandring, troligtvis pga Sverigedemokraterna rider på en opinionsvåg. Men vi skall komma ihåg att detta är en riktning som om den skall lyckas, kräver parallella förändringar av arbetsmarknaden. Och för att förtydliga: Om vi ser till dagens Sverige så finns där en gräns för hur lite invandrare vår ekonomi klarar av att ta emot, och en maxgräns hur många invandrare vi klarar av att ta emot. Tar vi emot för lite så lider vår ekonomi i brist på nyckelpersoner och influenser utifrån. Tar vi emot för många blir kostnaderna i dagens system för stora. Fast gränserna för detta beror egentligen inte på själva mottagandet i sig. Det må vara besvärligt för kommuner och länsstyrelser att hosta fram platser för nytillkomna i den nuvarande flyktingvågen från krigets Syrien. Men det är inte det akuta mottagandet som är den stora kostnaden i dagens system. Det är snarare bristen på integration och barriärerna för att ta sig in på arbetsmarkanden, eller att starta eget. Det betyder att mängder av potentiella skattebetalare och entreprenörer går sysslolösa och kostar pengar. Så logiken råder, om vi kan skapa en mer flexibel arbetsmarkand som ge nytillkomna chansen att ta sig in på arbetsmarkanden snabbt, så kommer gränsen för hur många Sverige kan ta emot att växa radikalt. Och än bättre, det blir inte bara ”vad vi kan ta emot”, utan ett rent plustillskott i kassan. Det är visionen. För att uppfyllas så krävs det en hel del.
Styrkan i programmet är att det ger en konsekvent riktning. Centern har i undersökning på undersökning utnämnts till det otydligaste partiet. Men med ideologisk bas blir det tydligare att följa en röd tråd i partiet. Det blir naturligtvis också lättare för partiet också att hålla sin kurs. Problemet som jag ser med Centern de senaste åren är att man har kombinerat fantastiskt nytänkande med svårförklarliga sidosteg, som när partiets representant i Europaparlamentet röstade ja till kommissionens förslag på EU-budget. Med ett idéprogram i ryggen blir det lättare för partiledning att hålla riktning och att internt debattera fram en konsekvent hållning i de flesta frågor. Det blir även lättare att stå ut när det blåser motvind. För vacklar man i stridens hetta så framstår man politisk som ett parti utan självförtroende. Det belönas sällan.
Jag kan inte sticka unders stolen med att jag är främst är nöjd med partiets visioner om EU. Det är otroligt uppfriskande med att centern blir första seriösa Riksdagsparti som tar bladet från munnen och antar en kritisk hållning till EUs växande maktfullkomlighet och teknokratistyre, som har föga med den frihandelsunion vi gick med i. Häri är jag övertygad att partiet dessutom har ett starkt stöd i opinionen. Jag hoppas att detta följs upp med både polemik och direkta lagförslag.
Men till idéprogram interna kritiker vill jag slutligen ställa en fråga. Ni som anser att centern överger landsbygden, vad menar ni konkret? Vad är landsbygdspolitik för er? På vilket sätt är ökad medborgarinflytande och mindre skatter inte bra för de som bor på landet? Varför måste glesbygd stå i motsatsförhållande till staden? Måste det verkligen kombineras med Olof Johanssons Åsa Nisse-marxism och ett svårförståeligt hat av Öresundsbron? Tänk på det innan det där odefinierade och flummiga utrycker att ”centern ha övergett sina rötter” faller på era läppar. Förövrigt är det någonting som främst socialdemokrater muttrar….
0 comments:
Post a Comment