En värdig minnesstund

Jaha då var jag hemkommen från minnesstunden i Malmö Synagoga. En värdig och vacker föreställning där Göran Skytte gjorde ett bejublat framförande. Han betonade att Israels vänner inte får vara okritiska mot Israel. Då är man ingen riktig vän. Men samtidigt är man ingen vän alls med Israel om man går i demonstrationståg med Hamas- och Hezbollah-flaggor, likt vissa ledande socialdemokrater.

Det största intrycket på mig var dock den bestörtning som många av dem som deltagit i söndagens fredsdemonstration i Malmö förmedlade. Det är ju en hel del på vänsterkanten som försökt framhålla att det minsann inte kan ha varit så himla illa. Men de jag träffade tyckte något annat. Att en fredsdemonstration där majoriteten av deltagarna var judar störs av en antisemitisk pöbel som kastar flaskor och ägg går inte att hymla bort. Framförallt inte för dem som minns. Än värre tycktes det vara att det var demonstranterna som tvingades lämna platsen medan pöbeln stod kvar, trots polisens närvaro. De som undrar över paralleller till 30-talet så är nyckeln att polis och samhälle inte gör någonting, det till synes mest skrämmande.

Visst ja, i eftermiddags på P1 debatterade ju Andreas Malm (ett jäkla val av debattör denna dag) mot Dilsa Demirbag-Sten. Tänk vad svårt denna Malm skall ha med verkligheten. Han påstod angående likställning av davidsstjärnan med hakors som återfunnits vid demonstrationer på senare tid att ”hon [Dilsa Demirbag-Sten] ser och hör väldigt mycket som hon vill se och höra som inte vi andra har sett och hört i verkligheten”. Sydsvenskan kan tydligen också se..