Konst i diktaturens tjänst

Idag avslutade Malmö konstmuseum sin lysande utställning ”Under de röda fanorna” där propagandakonst från det sovjetockuperade Estland visades upp (Utställningen har uppmärksammats av aftonbladet och sydsvenskan) . Jag pallrade mig dit med en stycke bakfull liberal misantrop. Själv har jag alltid varit fascinerad av sovjetisk konst. Det är likt en ruskig trafikolycka som man inte kan sluta titta på, trots att det hela är rent ut sagt makabert. Konsten var ju en del i en fruktansvärd apparat som förtryckte människor.

Tavlorna är stora målningar som visar upp engagerade, vackra, beslutsamma muskel-människor som är överlyckliga i att vara en kugge i det kommunistiska maskineriet genom att bygga fabriker/ skörda vete/ fiska/ gjuta något i en masugn/ organisera sig i kommunismens namn, eller något annat stordåd åt staten. Vi har också en bunt energiska superbarn som tävlar i att bygga det perfekta modellglidflygplanet. Med andra ord så är det kitch på crack. De är fantastiska hantverk målade som om de vore fotografier med otroliga detaljer. Men häri ligger ju också en motsägelse. Det som konstnärerna ”ritade av” fanns ju inte. Det var ju en utopi. Egentligen var människorna hungriga, förtryckta och fientligt inställda till den kommunistiska ockupationen i vidriga miljöer skapade av en dysfunktionell planekonomi.

En tavla avböjde dock frön mönstret. Den hette tvivlarna (se nedan) och är en bunt rätt normalfula och till synes sorgsna människor som sitter i ett café, medan det pågår någon form av demonstration med otaliga röda flaggor utanför, vilket cafébesökarna verkar må direkt dåligt av. Den tavlan ger mer eftertanke om hur verkligheten var.


Det hela får mig att tänka på vad min estniske polare Anton berättade om sin uppväxt. Han kom från staden Paldiski, som var en sovjetisk flottbas med ett ubåtsvarv. De hade bland annat en övningsreaktor som stod och puttrade mitt inne i stan utan minsta skydd för invånarna. Ubåtarna byggdes av det titan som det därmed fanns i överflöd av i varvet. Som upplysning så är titan en svindyr metall, vilken är lätt, stark och rostar inte. Den brukar användas till kirurgiska verktyg eller medicinska implantat. Men i Sovjet gjorde man jätteubåtar av dem. Samtidigt, i god sovjetisk ordning, kunde inte planekonomin förse Paldiskiborna med konsumentartiklar eller hemartiklar av värde. Det fanns varken spik, bestick, tallrikar, snöskovlar, gångjärn eller dörrknoppar att få tag på. Men det fanns ju en jäkla massa titan, som den korrupta varvsledningen inte hade någon koll på. Därmed smusslades den dyra metallen undan och i varenda hushåll fanns det hemmagjorda titanspik, titanknivar och titangafflar, titansnöskovlar, titandörrknoppar, etc, etc.
Ja ett rätt bra exempel på varför planekonomi är ett så uruselt system. Men trots det så finns det några envisa själar i Sverige som fortfarande tror på planekonomi… suck