McCarthyism!”, vänsterns gamla kryptonit mot kritik.

Senator Joseph McCarthy påstod sig vara kommunismens värsta fiende, men verkligheten hann i fatt honom. Men hans historia är aktuell och lärorik, då beskyllningar om McCarthyism hörs även idag.
USA fick upp ögonen för republikanske senatorn 1950 då han påstod att The State Department var fullt av sovjetspioner. För att bemöta anklagelserna bildade den av demokraterna dominerade Kongressen en kommitté som fann anklagelserna helt ogrundade. Men kommittén var djupt delad efter partitillhörighet. Trots McCarthys högljudda beskyllningar så var hans inflytande rätt blygsamt tills det att Eisenhower vann presidentvalet hösten 1952. Eisenhower var mycket skeptisk till McCarthy men hans spinndoktorer rådde honom att stryka den högljudde senatorn medhårs. Republikanerna hoppades på att kunna skyffla undan denne besvärlige typ till en förhållandevis oviktig senatorskommitté och därmed blev McCarthy ordförande i the Senate Committee on Government Operations.

Men republikanerna hade underskattat McCarthy. Han förvandlade sin kommitté till en ren inkvisition, som jagade inbillade Sovjet-spioner inom Amerikanska statliga verk. Anställda blev korsförhörda av kommittén inför TV-kameror och journalister. Trots att McCarthys anklagelser var utan någon som helst faktabas, utan rena lögner förstördes flera karriärer och liv. 1953 gav sig McCarthy på Amerikanska armén. Men vid det här laget var den republikanerna rejält trötta på honom, och ansåg att senatorn var en ren kontraproduktiv säkerhetsrisk.

Amerikanska armén slog också tillbaka och anklagade McCarthy för neptonism, genom att försöka få en före detta vän inom militären befordrad. McCarthy blev faktiskt frikänd men de TV-sända förhören med senatorn var en opinionsmässig katastrof då hans många negativa kvalitéer exponerades. Därefter gick det snabbt utför. I senaten var han nu en paria och en kommitté fann att han gjort sig skyldig till en hel del oegentligheter. McCarthy blev alt mer isolerad och ignorerad. Hans alkoholism som alltid puttrat under ytan, eskalerade och han dog av en leversjukdom 1957.

McCarthy är än idag aktuell, eftersom det då och då bubblar upp anklagelser om McCarthyism även här i Sverige. När Ordfront kritiserades för att publicera Diana Johnstones artikel ”Ljugoslavien” där massakern i Srebrenica påstods vara ett falsarium, så var försvaret att kritikerna sysslade med McCarthyism. Då Forum för Levande Historia fokuserade på kommunistiska regimer så beskylldes de för McCarthyism, och likaså då vissa bibliotekarier kritiserades för att ha förvägrat skolungdom tillgång till detta material. När Jan Björklund tidigare i år framhöll att socialdemokraterna gått i allians med ett parti som skickade hyllningstelegram till DDR på 80-talet så anklagades han av sossar och andra för McCarthyism. Och nu senast, när Svenska kommittén mot antisemitism belyste att Vänsterpartiets Lars Ohly hade rekommenderat en antisemitisk blogg, så avfärdar en hel del på vänsterkanten som McCarthyism (trots att Ohly gjort en halv avbön).

Men är denna historiska parallell meningsfull? McCarthys katastrofalt starka inflytande berodde på att han var senator, och att han använde statliga kommittéer som vapen. Hans offer var främst statsanställda som utan tvekan var inom senatorns politiska makträckhåll, och att McCarthy aldrig någonsin kunde styrka sina beskyllningar med fakta.

När McCarthyism åberopas idag så är det annorlunda. Den som anklagas för att vara inkvisitor har väldigt sällan någon potentiell politiskt makt över det självutnämnda offret. Ej heller har den utpekade inkvisitorn anklagat någon för att vara spion eller förrädare. Snarare används anklagelser om McCarthyism som ett sätt för vissa inom vänstern att slippa förklarar obehagliga åsikter, eller för den delen att man associerar sig med politisk ljusskygga element. Det senare är ett ständigt återkommande problem inom vänster där det inte finns några vattentäta skott mellan demokratiska rörelser, och rena diktaturförespråkare. Det är helt enkelt en desperat sista ansträngning att försöka tysta kritik.

Från att vara den amerikanska antikommunismens förgrundsgestalt blev McCarthy extremvänsterns nyttiga redskap. Som en näve kryptonit som de kan ta fram för att tysta åsiktsmotståndare. Det har utan tvekan varit betydelsefullt för de generationer som kanske har sett de TV-sända förhör med någon stackars statstjänsteman som trakasseras med lögner och svepande beskyllningar av senatorn. Att blott nämna ”McCarthyism” har väckt sympati, och tystat kritiker. Men fungerar det idag? McCarthyism är för det flesta idag blott ett ord. De som använder ordet tenderar intressant nog att vara medelålders eller äldre. Vänstern får nog finna sig i att liksom oss andra, börja försvara sina åsikter och gärningar med argument istället.