Måste läkare skyddas från rättsystemet?

Knappast någon kan ha missat att en överläkare på Astrid Lindgrens sjukhus greps och anhölls i förra veckan, misstänkt för barmhärtighetsmord på en tre månader gammal flicka.
Men fallet är inte bara sorgligt utan även förbryllande. Ja eller snarare förbryllande varför det är ett rättsfall överhuvudtaget. Efter en undersökning med magnetröntgen visade sig barnet ha så pass grava hjärnskador att någon form av medvetande var uteslutet. Enligt uppgifter skall den häktade läkaren, i samråd med kollegor och föräldrar, ha beslutat att sluta ge livsuppehållande åtgärder. Enligt praxis använder man då en blandning av morfin och tiopental (vilket är ett typ av ämne kallat barbituater) för att mildra smärta i livets slutskede, men även för att döden skall bli värdig utan kramper och liknande. Vad som är centralt för fallet är att dessa smärtlindrare även har andningsdämpande egenskaper och kan döda.

Cirkusen verkar ha startat när föräldrarna i frågan polisanmälde en tidigare behandling av flickan som de själva ansåg hade skapat hjärnskadan. Undersökningen lades ner men polisen skall ha kollat igenom obduktionsprotokollen och reagerat på höga halterna av morfin och tiopental. Enligt polis och åklagare, dödliga doser.

Fallet bygger alltså på huruvida flickan dog av sig själv så att säga eller av morfinet. För alla oss som inte har en moralsyn som kan sammanfattas med en millimeterlinjal fastlimmad på en bibel förefaller det hela ointressant. Socialstyrelsen som normalt utreder misstänkta felbehandlingar och missgärningar i vården är lika förbryllade till att det blivit ett rättsfall.

Ett annat problem är ju att det är otroligt svårt att dosera de ovan nämnda ämnena på just nyfödda. Optimal dos varierar betänkligt mellan individer och vissa behöver rätt mycket av ämnena. Vidare, när man ger morfin och tiopental i en sådan situation så är ju lindring av smärta viktigare än att undvika överdos. För att en individ dör smärtfritt är viktigare än att de dör något tidigare. Alltså tvärtom än vid normala situationer. Därmed blir naturligtvis doserna per automatik högre.

Vi har alltså här ett rättsfall som är tveksamt då skillnad mellan brott och en optimal behandling knappast gör någon skillnad för någon. Det hela verkar vara en salig blandning av brist på medicinskt kunnande bland utredare, samt möjligen en åklagare som bedriver ett privat korståg efter hennes egna övertygelser. Om det ens blir något som liknar en fällande dom i fallet så kommer vi att befinna oss i en så pass absurd situation att vi måste införa nya regler och normer för att skydda sjukvården från rättsväsendet.
Det riktiga mysteriet i fallet är dock föräldrarna som av allt att döma först var införstådda med att sluta ge livsuppehållande åtgärder, nu tydligen står bakom åklagaren.