Fnoskig kritik mot djurförsök

I fredags var det tydligen djurförsökens dag.. nej naturligtvis var det försöksdjurens dag. Det är ingen officiell högtid precis, utan något som allehanda vegan- och djurrättsorganisationer hittat på. Den största av dem, Djurens rätt, passade då på att släppa en kritisk rapport om de djurförsöksetiska nämnderna. I det här inlägget tänkte jag ta och bemöta kritiken i rapporten.

De djurförsöksetiska nämnderna är de samhällsorgan som granskar och godkänner vilka djurförsök som forskare vid universitet, institut, försvarsmakten och läkemedelsföretag får göra. Det finns sju stycken över vårt avlånga land och alla försök på ryggardsdjur måste godkännas innan de påbörjas. Sammansättningen i varje nämnd består av två jurister, fyra forskare, fyra politiska lekmän och två representanter för djurrättsorganisationer.

Innan jag går in på själva rapporten så måste det nämnas att Djurens rätt arbetar för ”ett avskaffande av alla djurförsök som inte ligger i djurindividens intresse”. Med andra Djurens rätt är emot alla djurförsök oavsett hur nödvändiga de är för utveckling av nya mediciner. De värderar alltså labbråttor högre än patienter. Det är viktigt att betänka när man ser till kritiken de kommer med, och ger viss fadd smak nu i tider när en ny epidemi dyker upp i periferin

Huvudkritiken i rapporten är att alldeles för få ansökningar till de djuretiska nämnderna underkänns. Det är nämligen ca 1 % som ej går igenom, vilket Djurens rätt tar som ett bevis på att nämnderna är för mesiga/svågerkorrupta mot forskare/ en del i ett hemsktdjurfientligt system, eller nått. Men det är en synnerligen banal kritik:
För det första innan en forskare skickar in sin skriftliga ansökan till nämnderna så måste ansökan godkännas och skrivas under av en utvald ansvarig föreståndare på universitetet. Dess tar sitt uppdrag på stort allvar varvid det sker en preliminär utgallring och dessutom uppstramning av ansökningarna. För det andra, 25 % av ansökningarna som når de djurrättsetiska nämnderna godkänns med villkor, som alltså måste åtgärdas och följas. För det tredje, det finns andra sätt som forskarvärden och samhället gallrar vad som anses vara lämpligt att forska på. För i dagens läge ges inte forskare något carté blanche, utan varje projekt kräver pengar som erhålles efter tidskrävande processer som ca 20-10 % av alla ansökningar belönas med. De djuretiska nämnderna är med andra ord blott en del av hur samhället godtar vad forskare får forska på.

Djurens rätt har även mer specifika invändningar som är värda att bemöta.

1. De anser att de djuretiska nämnderna är underbemannade och inte har tillräcklig kunskap för att kunna ge djurfria alternativ till försöken. Men i de ytterst få fall när något sådant är aktuellt, så kommer ALLTID forskare att vara i övertag. Oavsett hur välutbildad nämnden är så skall de plöja igenom ca 1700 ansökningar per år, medan forskaren i fråga är expert på sitt eget område och därmed naturligtvis är bättre på att avgöra vad som är det mest lämpade experimentet.
2. De anser att det är svårt från ansökningarna att avgöra hur många djur som verkligen är nödvändigt i ett projekt. Men det beror ju på att ingen faktiskt vet det från början. Medicinsk vetenskap handlar om att utforska det okända och en typisk ansökan om att få göra djurförsök spänner över tre år in i framtiden. Det kräver helt enkelt viss flexibilitet om det skall bli något meningsfullt av det hela.
3. De anser att det är svårt från ansökningarna att avgöra vad varje djur verkligen kommer att kunna utsättas för. Som vid punkt två, detta är forskning tre år in i framtiden och vilka försök som kommer att krävas i framtiden är omöjligt att förutspå. Flexibilitet krävs för forskning.
4. De kritiserar att komplimenterande material ges muntligt till nämnderna i möten. Jo det är sant, men då skrivs de faktiskt in i ansökan också, varvid kritiken blir rätt fånig.
5. Djurens rätt har mer specifik kritik mot en ansökan att de vävnadsprov som man tog från genetiskt modifierade möss, var 1 cm av svansspetsen istället för ”någon millimeter”. Djurens rätt påstår att detta var ett brott mot reglerna. Men ”någon millimeter” är bara ”allmänna råd”, och om forskaren har godtagbara skäl till varför han behöver större mängd vävnad så är det naturligtvis inget brott.

Med andra ord Djurens rätt har inte lyckats presentera några egentligt brinnande argument, eller upprörande fakta utan allmänt forskningsfientligt ludd. Det mest upprörande man kan läsa på de 65 sidorna i rapporten är att två personer ur varje djuretisk nämnd är representanter ur ett smalt extremt egenintresse utan någon som helst samhälligt mandat, nämligen djurrättsorganisationer som Djurens rätt.

För övrigt är det rätt skrämmande att socialdemokraternas nya sängkamrater Miljöpartiet och Vänsterpartiet båda vill att organisationer skall få ett avgörande inflytande över vilka djurförsök som skall godkännas. Brrr