Hur skulle en rödgrön regering förhålla sig till ett Durban III?

För två veckor sedan så skrev svensk bloggvänsters åldermän (och några yngre förmågor) indignerat över hur Mohamed Omar, (ja ni vet mjukisislamisten som blev hard core-islamist) nu verkligen har gått över gränsen i Förintelseförnekande, antisemitism, konspirationsteorier, diktaturhyllande och böghat. Vi andra undrade snarare varför dessa vänsternestorer inte regerade med alla oss andra några månader tidigare då Omar hyllade teokratin Iran, fascisterna i Hamas och stampade loss på en brinnande Israelisk flagga.

Egentligen är detta en mikrokosmos av vänsterns innebonde natur. Likt våra årstider verkar svensk vänster gå i cykler där en diktatur, en dikaturförespråkare och/eller en tyrann först höjs till skyarna som Messias och paradiset på jorden som inte kan misstros eller kritiseras, för att sedan detroniseras då det sent (mycket sent) om sidors avslöjas att nej det var inte (heller) lyckoriket på jorden utan snarare helvetet. Sen går cykeln igång igen när någon ny skurk grävs fram som skall helgonförklaras.

Ja listan kan göras lång: Först var det naturligtvis Sovjetunionen som var lösningen på alla problem. Otaliga nackskott och miljoner ukrainska svältoffer senare försköts imperiet motvilligt. Sedan var det Moas Kina som visade sig var än värre på att ta livet av sina medborgare och dessutom var i nipprigaste laget. Därefter var det Albanien, Kambodja, Vietnam, DDR och senast Kuba som övergavs av Lars Ohly så sent som på 2000-talet (Obs men inte av Eva Björklund som också sitter i vänsterpartiets styrelse).

Det fascinerande är att kommunisterna aldrig lär sig. Vi befinner oss ju nu mitt i Hugo Chavez-cykeln som möjligen börjar klinga av något i och med ekonomisk ruin trots oljemiljarder och pinsamma utspel. Den närmaste religiösa viljan att hitta alternativ till kapitalism i kombination med parlamentarisk demokrati kan nästan jämföras med sexdriften.

Nu kan detta tyckas vara intressant endast ur en strikt akademisk vinkel, för de som gillar att gräva ner sig i böcker om ytterlighetsrörelser (jo jag erkänner..), men vänsterns antikapitalistdrift får ju även andra mer allvarliga utfall. Vänsterpartiet anser ju till exempel att FNs rasistkonferens (för eller emot?) var en helt lysande idé och kritiserar att Sverige valda att marschera ut med en stor bunt övriga demokratier under kucku-talet av mahmoud ahmadinejad, Irans president (en kritik som förövrigt flera av de tidigare omnämnda vänsteroraklen instämmer i, suprise, suprise!). I och med den rödgröna alliansen och att socialdemokraterna valt att kedja fast sig vid detta oreformerade kommunistparti, så spiller det även över på de rödgröna.

Vad skulle hända vid ett möjligt Durban III under en möjlig framtida rödgröna regering?
Skulle en svensk minister, eller statsminister då stanna kvar i lokalen med Libyen och Saudiarabien när övriga demokratier marscherar ut i protest mot en Förintelseförnekares historierevisionist? Skulle en svensk minister då ställa sig på diverse korrupta afrikanska ledares sida som vill utpressa USA och Storbritannien på någon form av slaveriersättning (vilket är så absurt som det kan bli, dessa länder avskaffade slaveriet globalt) som sedan kanaliseras till Schweiziska bankkonto? Skulle en svensk minister då medverka i en konferens för mänskliga rättigheter som försöker avveckla våra mänskliga rättigheter genom att förbjuda kritik mot religioner? Skulle en svensk minister då ställa sig bakom ett försök från Israels diktatoriska grannar som alla förtrycker palestinier, att brännmärka regionens enda demokrati som en rasistisk stat? Eller skulle kanske socialdemokratin stå upp för en västvänlig svensk utrikespolitik á la regeringen Persson som naturligtvis vänsterpartiet aldrig skulle kunna acceptera och därmed orsaka regeringskris?

Det finns helt enkelt inga vinnare med en rödgrön utrikespolitik oavsett hur den blir. Antingen sviks socialdemokratiska väljare eller så är det vänsterpartisterna som drar det korta strået.

Helt apropå skriver polaren Martin bra om Durban II också..