Det som kommer fram i tö kan vara ren idioti..

Det har varit viss vårstiltje här i Prärieland ett tag. Men sedan kommer en sådan här nyhetsdag full med tokigheter som gör att man bara inte kan sitta stilla.

Gamla Olof Johansson-falangen inom centern sprattlar än från läktarplats och slänger en bunt dynga efter Maud i form av en DN-debattartikel av Börje Hörnlund. Tydligen föredrar denna fraktion av partiet fortfarande det eländiga 80 och 90-talet då centern varierade mellan att vara en föga pålitlig borgerlig samarbetspartner och en dörrmatta åt Perssons socialdemokrati. Detta var ju förövrigt orsaken till att sossarna cementerades vid makten, samt att borgerliga väljare flydde centern en masse, men det verkar inte Hörnlund ångra eller ens komma ihåg.

Förutom att Börje Hörnlund levererar den här kritiken med åsikter som att regeringen borde ha jämkat med extremisterna inom vänsterpartiet och miljöpartiet i kärnkraftöverenskommelsen i våras eller att klafsigt likställa artiklar i partitidningar om Maud med Castro-propaganda, så gör han det med den där dubiösa diskussionen om centerns själ. Man kan ju undra om det egentligen finns en mer meningslös debatt. Framförallt som den i Börje Hörnlunds fall endast definieras av en bunt politiska buzz-words som ”solidaritet”, ”rättvisa” och som han själv anser sig ha monopol på att uttolka. Varför, måste tex ett slagord som ”Stad och land hand i hand ” betyda dyra regionstöd åt glesbyggd?

Förövrigt är det ju talande att Hörnlunds svekdebatt om partiets själ inte får mycket till medhåll bland partiets medlemmar, medan aktiva och förtroendevalda socialdemokrater (samt en och annan rättrogen kommunist) som aldrig någonsin skulle överväga en röst på centern, närmast mangrant påstår sig veta vad som är centerns själ. Borde inte dessa sossar ha fullt upp med interna diskussioner angående lämpligheten av ett samarbete med det gamla kommunistparti som tidigare S-ledare ansåg vara en fara för Rikets säkerhet och vår demokrati?

Andra tokigheter som presenterats idag är att några forskare vi Stockholms Universitet anser att vid våldtäkt så skall inte brott behöva bevisas, utan snarare att den anklagade skall bevisa sin oskuld. Jag förstår att våldtäkt är en otrolig utmaning för både domstol och polis. Personer utsatta för denna typ av brott är säkerligen är psykiskt sköra, ställs mot rättsväsendets krav på bevis och klarhet där många frågor både i utredning och i domstol kan verka synnerligen kränkande. Men är verkligen lösningen att vi skall frångå den rättsprincip som hela vår juridik utgår ifrån, nämligen att man är oskyldig till motsatsen är bevisad? Det ter sig som forskarna vill släcka en eld med molotovcocktails.

Låt mig exemplifiera. För några år sedan anklagades tre svenska hockeystjärnor för våldtäkt av en tjej som påstod sig ha blivigt drogad, efter att de bevisligen hade haft sex med henne på ett hotellrum efter en blöt kväll på nattklubb. Tydligen fanns där inte mycket bakom anklagelserna eftersom ingen drog hittades i kvinnans blod, och att förundersökningen lades ner inom 24 timmar två gånger (Den omstartades en gång efter politiska påtryckningar). Vad hade hänt vid detta tillfälle om det snarare var de tre hockeyspelarna som skulle bevisa sin oskuld? Hade de efter x antal öl på en nattklubb behövt ha med sig någon form av samtyckeskontrakt som tjejen skulle ha undertecknat? Och hade namnunderskriften räckt om kvinnan ifråga påstod att hon var kraftigt berusad, eller drogad då hon skrev under?

Med andra ord skulle forskarnas krav leda till en helt omöjlig och förskräcklig formalia i möten mellan människor varje dag, och många gånger i synnerligen uppsluppna former. Vidare så skulle rättsäkerheten hos medborgare urholkas betänkligt och det finns fleratlet situationer där man kan tänka sig att både skrupelfria individer, ligor eller till och med staten skulle kunna utnyttja en sådan lagstiftning, oavsett om antalet kvinnor som ljuger om att de blivigt våldtagna idag troligtvis är få. Är verkligen lösningen på våldtäkt en lagstiftning som kan leda till nya brott?