Debatten om hushållsnära tjänster är ideologisk för sossarna.

De senaste veckornas debatter, om hushållsnära tjänster, om sossehockey, och om vi skall ha en näringspolitik (Läsa SAAB och AstraZeneca) där staten aktivt stödjer enskilda aktörer, har något gemensamt över sig. Det är frågan över hur stor roll staten skall spela i vanliga arbetande människors liv och leverne. Låt mig poängtera att jag med ” vanliga arbetande” menar personer som egentlig mening inte borde ha något hjälpbehov rent ekonomiskt i sitt dagliga liv. Här finns det en ideologisk skillnad mellan blocken, till hur framtidens Sverige skall se ut.

Som vi i veckan fick reda på så har alliansens skatteavdrag på hushållsnära tjänster fått branschen att växa enormt, och glädjande rör det sig främst om tidigare arbetslösa som nu har dessa jobb. Reformen är även poppis generellt sätt i landet, då den gjort att mammor och pappor i arbetande familjer kan använda kvällar och helger åt varandra och barnen, istället för trist hushållsarbete. Intressant nog har de kritiska socialdemokratiska debattörerna varit tydliga med att beskriva dessa skattelättnader som det vore ”subventionerade”, och därmed ställer dem mot andra statliga utgiftsposter. Men är det sant? Nej, inte om du frågar Konjunkturinstitutet som beräknar att staten tjänar på skatteavdraget på hushållsnära tjänster.

Varför är då sossarna kritiska? Sveriges skattesystem har sedan tidigt 70-tal byggts upp på att en allt större kaka av våra inkomster skall gå via en loop till staten med skatt och sedan tillbaka in i våra fickor via allehanda bidrag. Låt mig förtydliga, jag menar alltså inte bidrag till behövande, utan bidrag till vanliga Svenssons med arbete som därmed har blivit beroende av staten. Det här har varit en rent kalkylerad ideologisk politik från socialdemokraterna som byggt på att vi kollektivt skall bindas till den goda och förment allmäktiga svenska statsmakten oavsett om vi behöver det eller ej. För att få medborgarna till att acceptera detta har en stor del av skatterna osynliggjorts för oss. När vi varje månad tittar på vår lönespecifikation och hur mycket som skall gå till skattmasen så har redan en stor kaka dragits som alltså inte syns på detta papper. Så är det inte i andra länder.

Företag har i stort behandlats liknande. Överlag har de straffbeskattats, reglerats och även ställts under LOs inflytande. Men för att ha kvar våra svenska exportföretag i landet vilka vi alla varit beroende av, så har fringisar, avdrag, gynnsamma samarbeten och skattebefrielser getts till ett fåtal etablerade marknadsaktörer. Det har lett till att tex Wallenbergssfären kunnat blomstra, men samtidigt orsakat att vi de senaste 40 åren haft katastrofalt få svenska småföretag som växt till större koncerner. Alltså staten och kapitalet i samma båt, där just den allsmäktiga staten förutsätts veta vilka som blir framtidens vinnare på marknaden. Denna pamparnas näringslivspolitik från 70-talet som under de senaste decenniernas socialdemokratiska regeringar med Ingvar Carlsson och Göran Persson skuffades ut i kylan, verkar nu ha fått en renässans inom socialdemokraterna, om vi ser till det senaste årets utspel om SAAB, Astra och sossebloggares allmänna funderingar.

Men inom hushållsnära tjänster har denna storebrorspolitik avslöjats av medborgarna. I en bransch med små aktörer, där en privatperson säljer tjänsten och en annan köper den, så har den enorma skillnaden mellan vad konsumenten betalar och vad producenten får ut i lön varit horribelt synlig för båda parterna. Därmed förpassades denna bransch tidigare till den svarta marknaden.

Skatteavdragen på hushållsnära tjänster som alliansen instiftade är snarare en återgång till att transaktioner mellan två medborgare inte behöver gå via staten i skattebidragsloopen. På samma sätt kan man tolka ett annat av alliansens trumfort, nämligen jobbskatteavdraget, som har lett till att vanliga knegande arbetare har fått behålla en extra månadslön i fickan. Pengar vilket tidigare gick till skattmasen (och sedan en del möjligen på retur). För om man har en stabil inkomst finns det inget egenvärde i att behöva förlita sig på bidrag när man lägger upp månadsbudgeten. Jobbskatteavdraget är ett steg på väg mot att fler arbetstagare i vårt land skall klara av just det.

Därmed kan man se både Alliansens jobbskatteavdrag och skatteavdrag på hushållsnära tjänster som början på en ren medborgerlig frihetsrevolution. Majoriteten skall helt enkelt kunna sköta sitt liv utan en beroendeställning mot staten på daglig basis. Detta samtidigt som staten riktar in sig på att hjälpa oss, men bara när vi verkligen behöver det och vill det. Ökad frihet och självständighet för medborgare som då snarare kan välja själva när de vill vara kollektivister, i kombination med en slimmad statmakt som inte lägger sig i allt. Märk väl att både staten och dess medborgare samtidigt fortsätter att vara solidariska, men inriktningen är på behövande.

Det är också därför de rödgröna varit kritiska mot denna politik. Det undergräver helt enkelt den socialdemokratiska (och än högre grad vänsterpartistiska) synen på den allsmäktiga staten och därmed deras ideologiska bas. Exempelvis kan nu arbetstagare själv välja om de vill använda sina pengar till att gå med LO, till skillnad från innan, då pamparna på Rosenbad gjorde valet åt oss genom statlig subventionering av medlemsavgifter. Ja vi väljer själva, istället för den goda staten väljer åt oss. Detta får sosserörelsen att darra. Det är förklaringen till den hysteriska ton om ”pigavdrag” och ”kall egoism” som vi nu börjar vänja oss, så fort en sosse försöker diskutera politik. Den ideologiska basen är ju hotad.