Lönedumpning, myten där sossar förenar sig med bokstavsvänstern och nationalromantiker

Något senkommet tänkte jag kommentera gårdagens rödgröna utspel att den så kallade Lavallagen rivs upp vid rödgrön valseger. Enligt de rödgröna öppnar lagen för ”lönedumpning och illojal konkurrens" när utländska företag med utländsk arbetskraft tillåts konkurrera på svensk mark. Detta skall tydligen lösas med isolationism och byråkratisk fight mot bindande EU-direktiv.

Visserligen har fler debattörer redan före mig och föredömligt påvisat det rödgröna förslagets brister. Mark Klamberg har tydliggjort att den så kallade Lavallagen som vår regering lagt fram faktisk innefattar att de utstationerade arbetstagarna garanteras de arbets- och anställningsvillkor i värdlandet som är fastställda i lag eller i allmängiltiga kollektivavtal. Därmed är alltså de rödgrönas förslag inget annat än ett slag i luften. Magnus Andersson har påvisat hur illojalt och osolidariskt det rödgröna förslaget är för bla de balter som via tillgång till svenska arbetsmarkanden har chans till en bättre ekonomisk tillvaro och utveckling.

Men jag tänkte skärskåda den ideologiska bas som de rödgröna utgår från i sitt resonemang, nämligen att globalisering, frihandel och konkurrens på arbetsmarkanden skulle leda till någon form av lönedumpning och ”race to the bottom”. Det fantastiska är att detta påstående totalt saknar verklighetsanknytning och är en rutten marxistisk rest som utgår ifrån att det skall bli färre och färre arbeten och därmed lägre och lägre löner. Beklagligt nog är det en argumentering där mest sansade högersossar sliter av sig skjortan och vadar ut i dypölen för att gemensamt rulla runt ibland de mest unkna klasskampsslagorden med bokstavsvänstern. Än sorgligare är att vi nu ser att också miljöpartiet gör dem sällskap. Gröna på utsidan med röda på insidan är de alltså, fjärran från så kallad lattelibralism.

De rödgröna skriver att ” Utan kollektivavtal vet vi av erfarenhet att löner och villkor successivt försämras för alla på arbetsmarknaden.”. Det är en fullständig lögn utan spår av empiri. De senaste 150 åren har vi över världen kunnat se ständigt ökande reallöner hos breda folklagren i princip alla länder som omfamnat marknadsekonomi. Av dem är det en himla massa länder som aldrig haft några som helst kollektivavtal, och de flesta andra har endast haft dem under en relativt kort tid. Men trots det stiger alltså lönerna.

Vi kan även se det ur en annan vinkel. Sedan de senaste 30 åren har svensk ekonomi blivit allt mer frihandelsvänlig och globaliserad. Det betyder att de flesta varor och tjänster som vi i Sverige använder, och som tidigare var protektionistiskt skyddade från omvärlden, nu produceras och utförs på en global marknad där svenska arbetare konkurrerar med utländska arbetare som har lön efter sina hemländers lagar. Men trots att de flesta svenskar sedan länge konkurrerar med arbetare i låglöneländer utan kollektivavtal har svenska reallöner marscherat upp i en stadig takt de senaste 30 åren. Det blev aldrig något race to the bottom. Snarare har det blivit ett race to the top då flera tidigare fattiga länder har blivit rikare. Frågan är om något race to the bottom någon sin inträffat i en markandsekonomi, förutom under extrema kortvariga perioder där politikers maktmissbruk bla lett till hyperinflation.

Trots det påstår en annars vettig sosse som Johan Westerholm med stöd av bland annat Peter Andersson, HBT-sossen och övriga sosseklabbet att med utländsk konkurrens så skulle svenska arbetare reagera som vargar och ta allt sämre jobb med lägre löner. Det är inte en seriös politisk positionering utan saknar det all form av empirisk förankring. Dessutom underblåser det en ogrundad ekonomisk ”vi eller dem”-syn och därmed krafter som bla manifesterade sig när LO-funktionärer gastade ”Go home” till lettiska arbetare. De krafter tycker jag vi kan klara oss utan i svensk politik.