Liberal utveckling med eggen mot LAS, fast utan krigsrubrikerna om Jan Björklund

Även i medgång är inte alla nöjda. Det har knorrats en del från vissa gräsrotsaktiva liberaler trots Alliansens politik har genomfört flera goda ting, såsom lägre skatt, mer valfrihet och avskaffade monopol. Till viss del stödjer jag ett liberalt balanserat missnöje, för att jag anser att den nöjde politikern är dödsdömd. Det krävs en viss otillfredsställelse för att hela tiden bli bättre och skapa framtidens lösningar. Men vi får inte heller kritiskt stirra oss blinda på tillkortakommande och glömma Alliansens framgångar. Jag vill påstås att liberalismen de senaste 15 åren successivt har vunnit den ideologiska kampen av att beskriva samhället och politiken. Detta har möjliggjort två valvinster. Exempelvis kunde Ingvar Carlsson straffa Bildtregeringen 1994 med slagord som påstod att de borgerliga skulle vara emot allmänfinansierad sjukvård och skola, trots att inget av partierna föreslog något sådant. Liknande socialdemokratiska försök de senaste två valrörelserna har inte fungerat då väljarna inte längre definierar ”högerpolitik” eller ”nyliberalism” som något man kan skrämma barn med då sossarnas världsbild har blivit utmanad. Sossehegemonin är besegrad.

En del i orsaken till detta är att det tidiga 90-talets frihetsfrontare har växt upp. De är inte lika obstinata och utmanande längre, men ger fortfarande argument för att ett annat, mer liberalt samhälle är möjligt. De skriver kolumner i Metro istället för att organisera svartklubbar med rättshaveristen Mats Hinze. Det har varit ett vinnande koncept. Svenska väljare må gilla viss förändring, men knappast revolutioner eller lagbrott. Med liberala opinionsbildare i ryggen har de borgerliga partierna lyckats. Istället för ett socialdemokratiskt regeringsinnehav så har vi liberaler fått det bästa möjliga alternativet, och det är en borgerlig regering som blir återvald efter att ha sänkt skatt, sålt statliga företag och avskaffat monopol. Vi bör komma ihåg att något bättre alternativ inte har varit möjlig. Än mer radikal politik hade knappast blivit vald 2006 och hade aldrig bibehållet regeringsmakten.

För att kunna gå vidare in i framtiden så är det en lysande taktik för liberaler. Det krävs ett visst modigt utmanande av befintlig ordning, men utan att för det drömma iväg till nattväktarstatens utopia som trots allt väääldigt få egentligen vill ha. Jag skulle vilja åskådliggöra detta med ett bra exempel på att kritisera vår egen regering och ett dåligt exempel:

Bra
Vad kan egentligen vara mer nödvändigt än att utmana Alliansens (främst moderaternas) accepterande av LAS. Det är en del i anledningen till vår höga arbetslöshet bland ungdomar och invandrare. Det är även något som svenska företagare rätt länge haft på sin hatlista. Dessutom är det en fråga som engagerar många aktiva i flera ungdomsförbund och debattörer. Möjligheten att på något längre sikt påverka regeringen är också hög. Både Centern och folkpartiet propagerar öppet mot LAS och jag gissar att Reinfeldt knappast är särskilt förtjust i den han heller. Go Go Go liberaler

Dåligt
En betydligt onödigare, obstinat och direkt fånig kritik av liberaler mot regeringen är den senaste veckans storm i vattenglaset över att Björklund meddelade att framtidens religionsundervisning skall ha tyngdpunkt på kristendomen. Onödig för att trots att Björklund upprepar att det inte innebär att kristendomen definieras som bättre än andra religioner så anklagas han för just det. Obstinat för att det handlar om en liten skitsak i ett ämne med få timmar. Direkt fånig då det knappast kan finnas någon i vårt land som kan påstå sig ha blivit frälst av undervisning i skolan, trots att den gamla läroplanen var betydligt mer fokuserad på kristendom. Ett tecken på att jag har rätt i denna beskrivning är att de liberala ledarsidor som annars bruka hålla med allsköns liberala debattörer och bloggare nu avfärdar kritiken som trams. Och ingen vinner på det. Det är helt enkelt inte något som leder någonstans närliberala kritiker gör bort sig inför en oförstående allmänhet. (Ps, liberalen Carl Rudbeck har en annan vinkel på frågan, nämligen att kristendomen visst är bättre än sina konkurrenter.)

För att driva en opinion och partier i en ideologisk riktning gäller det att använda krutet på rätt frågor. Vad man verkligen inte skall göra är att springa iväg och starta nya partier. Det är ett sektbeteende från vänster som liberalismen verkligen inte behöver.