För allt i världen, ingen Popular Front mot SD

Staffan Danielsson skrev en högst självklar artikel igår på Brännpunkt där han kommenterar Sverigedemokraternas pinsamma uttåg från Storkyrkan. Staffan har dock en annan vinkel, nämligen att det även var fel av biskop Eva Brunne att hänvisa i en annars prickfri predikan till den demonstration som ägde rum den fjärde oktober. Orsaken är att den var organiserad av ett nätverk innehållande extrema vänstersekter kallad Septemberalliansen, samt att AFA och Syndikalisterna var dominerande inslag i själva demonstrationen. Staffans åsikt ställer jag mig till fullo bakom. Det finns ingen som helst anledning för demokrater att gå ihop eller samarbeta i med vänstern till vänster om socialdemokratin mot Sverigedemokraterna. De tvekande kan ju ta en titt på den debatt som föregår på Aftonbladet-kultur i ämnet där flera vänsterdebattörer varit aktiva. Sam Carlshamne och Daniel Strand anser att Alliansen talar om antirasism pliktskyldigt medan den realpolitisk är i princip lika illa som SD. Detta höll Åsa Linderborg med till fullo och passade på att även kleta fascistbegreppet på Alliansen. Andreas Malm kopplar ihop moderaternas framsteg i valet med SDs för att båda, enligt honom, är ”höger”. Till detta kan vi även tillägga att en annan av Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta menar att när nobelpriset i litteraturer nu för en gång skull gick till en liberal så var det "en seger för högern och Sverigedemokraterna" (Ps, nu har ”och Sverigedemokraterna” strukits i artikeln). Liknande åsikter kommer från Stockholms antirasistiska kulturförening som naturligtvis främst är mot kapitalism. Och alla ovan nämnda ser en stark radikal (läs antidemokratisk) vänster som enda motmedlet mot SD.

Vänstern ser alltså borgerliga, liberaler och Alliansen, snarare som en del i problemet än en allierad. När de demonstrerar eller debatterar mot SD så blandar de friskt ihop det med att även vara emot Alliansen, liberaler och kapitalism. De verkar i mån och mycket vara mer intresserade att få extremvänstern att växa än att SD skall få minskat stöd i opinionen. Därför kommer någon gemensam kamp mot varken SD eller rasism att funka. De kommer att gå lika illa som när demokrater försökte samarbeta med kommunister under 30-talet i alla dessa episka misslyckanden kallade Popular Fronts. Vi demokrater kan helt enkelt inte lita på vänsterextremister.

Därtill finns det även en rent taktisk orsak till att hålla sig borta från extremvänstern i detta hänseende. Det är helt enkelt kontraproduktivt. SD-väljare lockas inte av Lars Ohlys demagogi, inte av kulturvänsterns teoretiska och ideologiska navelluddsdebatter om Marx och Satre på kultursidorna, eller för den delen vänsterkidsens antidemokratiska attacker på SD-möten och politiker. Ju mer vi ser av dessa ting och ju mer vi demokrater stödjer det, ju mer kommer SD att växa. För det är ju helt andra väljargrupper som SD får stöd av, än de som dras till ovan uppräknade åsiktsyttringar och aktioner. Vänstern spelar helt enkelt rysk roulett med andra partiers röster. Bara genom en egen självständig demokratisk kritik mot SD utan extremvänstern inblandning, samt genom att belysa de frågor som får folk att rösta på SD kan detta parti motverkas.

Ps1. Den mest ovärdiga och skamliga kritiken mot Staffan Danielsson står den i annars så resonlige sossen Johan Westerholm för. Han misstänkliggör Staffan för att vara en ren rasist/rasbiologisk fascist, trots att Staffan skriver i artikeln ” Visst ska Sverige ha en generös invandrings- och flyktingpolitik, och visst ska vi ta debatten stenhårt med Sverigedemokraterna i dessa frågor”. Jag undrar om Johan har fått problem med läsförståelsen, eller tycker att alla politiker skall spela någon form ”kleta SD på de andra för egen vinnings skull”. Det inlägget Johan var inte ett dyft bättre än Åsa Linderborgs försök att kladda fascism-eptitet på Alliansen.

Ps2. På tal om Mario Vargas Llosa, så är det skönt att det för en gång skull är vänstern som har anledning till att bli upprörd över en nobelpristagare i litteratur. Fast visst finns där en skillnad. Harold Pinter kritiserades för att han tex deltog i ett upprop för att frige mördaren Milosevic från anklagelser om folkmord. Det värsta America Vera-Zavala kan uppringa om Mario Vargas Llosa är att han har förlorat ett presidentval och att han har stött en högerpolitiker i fria val. Digniteten i vänsterns kritik ter sig från min liberala horisont vara ganska fjuttig.

Ps3. Det verkar finnas hur många exempel som helst på hur ytterlighetsvänstern beskriver liberaler och Allianspartier som nästan lika illa som, eller orsaken till Sverigedemokraterna. Här är ännu ett exempel från dagens konflikt där Jesper Nilsson förkunnar att högern är medhjälpare till Sverigedemokraterna med hänvisning till Ali Esbatis skrift om ”högerns förbruning”. Det finns ingen anledning för liberaler att gå armkrok med antidemokratiska element mot Sverigedemokraterna, då extremvänstern klart och tydligt inte gör någon skillnad mellan Alliansens och SD. Denna kamp får vi demokrater sköta själva.