Carl Bildt, en vän av demokrati, men en omodern kommunikatör.

Under det pågående upproret i Libyen har vår utrikesminister har fått hård kritik för vissa av sina uttalanden, både från höger och vänster. Dessa uttalanden, om de ses isolerade från Bildts övriga och otaliga kommunikéer, debattinlägg, Riksdagsdebatter och blogginlägg, som om han ej tar ställning i folkets kamp mot den galne diktatorn Khaddafi. Om man däremot försöker ta del av vår utrikesministers aldrig sinande åsikter så faller faktiskt den kritiken ganska platt. Bildt har knappast påstått att flyktingar från den libyske diktatorn är ett större problem än samme diktators mördande, att demokrati eller diktatur är lika illa, eller för den delen hållit käften för några optioner i Lundin oil. Men borde inte en sådan hugad politiker vara bättre på att berätta det för väljarna?

Carl Bildt visar just nu prov på hans största styrkor och svagheter samtidigt. Han styrkor är att han inser att Sveriges utrikespolitiska inflytande som en megafon uppe i norr är lika med noll. Det spelar ingen roll för det libyska folket eller den libyske tyrannen vad en utrikesminister i lilla kalla Sverige tycker. Bildt har samtidigt insett att vår enda chans till inflytande är via vårt medlemskap i EU och att försöka påverka EU (ett faktum man naturligtvis kan tycka vad man vill om), och dess större medlemsländer i en speciell riktning, exempelvis Italien vilket han också gjort. EU:s kritik och avståndstagande av Khaddafi är otroligt entydigt, och det har säkerligen Carl Bildt en del i.

Hans svaghet ligger i att han är totalt ointresserad av att förtydliga vad han gör för väljarna. De borde enligt Bildt förstå och låta honom göra sitt jobb. Samma svaghet är en delorsak till varför regeringen Bildt inte hade en vante i 1994 års val, medan Alliansen och Reinfeldt blev omvalda förra året. Sossarna körde 1994 en kampanj som underförstått försökte lägga åsikter i moderaternas och Bildts mun. De var enligt Ingvar Carlsson inte för en skola eller välfärd för alla. Av någon anledning ansåg den dåvarande statsministern att han inte behövde bemöta sådan kritik, eftersom han aldrig påstått något liknande. Men likväl trodde väljarna på anklagelserna. Reinfeldt skulle aldrig sätta sig i en sådan position.

För att förtydliga, Carl Bildt har en väl fungerande demokratikompass. Däremot är han trots twitter och hemsidor en ganska gammaldags politiker. Vi kräver idag transparens. Statsmän som sköter sitt jobb likt en grå eminens bakom lykta dörrar genom för oss väljare osynliga förhandlingar verkar snarare inte göra sitt jobb alls. Så även om ett tidigare fördömande av Khaddafi från Stockholm knappast hade hjälpt de som kämpar mot tyrannens handgångna män, hade det verkligen skadat?